tisdag 6 september 2011
Solen tack..Var snäll och visa dig om du finns där bakom molnen.
23:04
Som jag nämnt tidigare så blev min relation med min familj väldigt ansträngd när jag levde med X.
Min familj , dvs Pappa , mamma och storasyster.
På något sätt lyckades X avskärma mig från dem mer om mer vad tiden gick.
Jag har alltid haft en väldigt nära relation med dem i hela mitt liv.
De har alltid funnits för mig och jag saknade dem oerhört mycket när jag "ofrivilligt" försvann ifrån dem.
Pappa brukade ifrågasätta varför jag inte hälsade på längre, men jag hade alltid bra bortförklaringar.
Jag visste att det skulle bli problem om mina föräldrar sa något som X inte tyckte om så jag drog mig för att besöka dem.
Det blev alltid långa utlägg om allt mellan himmel och jord.Det var smärtsamt och väldigt tröttsamt.
Det kunde vara simpla saker om min barndom eller saker jag sagt eller gjort genom livet.
Enkla saker som ingen la märke till..Ingen utom X.
När X blev häktad så hade jag ännu inte berättat hur jag levde för mina närmaste .
Jag var så nära att berätta innan Jul.
Jag kände att nu måste mamma och pappa iaf få veta .Nu är det dax.
Då kom nästa smäll....
Mamma insjuknade i cancer och blev inlagd på intensiven 9 december .
Hon hade varit trött en längre tid och när pappa ringde och sa att nu har mamma åkt upp, då rasade ännu en bit i mig.
Inte läge att berätta för henne. Eller pappa. Hon var så svag och läget blev liksom aldrig rätt.
Plågad som jag redan var valde jag att hålla tyst.
En sorg föder en ny.Så var det här . X hade återigen övertaget och kunde sänka mig ytterligare.
Han var ju liksom "delvis" nöjd när jag hade olycka. Men visade det självklart inte inför någon annan.
Här hemma gapades det : Du vet väll att din mamma ska DÖ ..DÖ..
Ett flertal ggr. Tillslut räckte det inte för mig att spela död längre.Jag reagerade med att ge honom en örfil. Och fick en snorlorska tillbaks i ansiktet.
Jag valde då att inte berätta för mina barn att mormor var cancersjuk. Vi skulle vänta lite med att berätta för barnen. Bestämde storasyster och jag. X var dock vänlig och tog upp det med mina barn en av dagarna som jag inte släppte in honom i mitt hus..Han ropade utanför..Vet barnen om att mormor har cancer ?...Vad säger man då när 9 och 7 åringen frågar..Är det sant ?..
Min mamma har cancer med och det är sååå jobbigt i hjärtat.Jag kämpar ..Hon kämpar, vi kämpar tillsammans som en familj. Det är tufft med strålningar, cellgifter och sorg.
Mamma är envis som få och hon är stark.Hon fick bort sin första tumör ..Vi firade.Sen kom metastaser . Idag kom ambulansen och hämtade henne igen.Hon var svag och jag vet faktiskt inte hur mycket en människa ska orka. Jag kämpar, håller mitt huvud högt.För mammas skull. Hon strålades första ggr samma dag som jag inledde min rättegång.Hon kom till mig efter .Hon fanns hos mig. Jag finns hos henne.Det är så jäkla orättvist.Jag känner att jag har haft skit nog. Jag tror inte på Gud .Men om det finns någon Gud där bakom molnen så kan du vara snäll och visa dig för mig nu..Tror jag behöver det..
Kram
Mamma och pappa -Jag älskar er
Min familj , dvs Pappa , mamma och storasyster.
På något sätt lyckades X avskärma mig från dem mer om mer vad tiden gick.
Jag har alltid haft en väldigt nära relation med dem i hela mitt liv.
De har alltid funnits för mig och jag saknade dem oerhört mycket när jag "ofrivilligt" försvann ifrån dem.
Pappa brukade ifrågasätta varför jag inte hälsade på längre, men jag hade alltid bra bortförklaringar.
Jag visste att det skulle bli problem om mina föräldrar sa något som X inte tyckte om så jag drog mig för att besöka dem.
Det blev alltid långa utlägg om allt mellan himmel och jord.Det var smärtsamt och väldigt tröttsamt.
Det kunde vara simpla saker om min barndom eller saker jag sagt eller gjort genom livet.
Enkla saker som ingen la märke till..Ingen utom X.
När X blev häktad så hade jag ännu inte berättat hur jag levde för mina närmaste .
Jag var så nära att berätta innan Jul.
Jag kände att nu måste mamma och pappa iaf få veta .Nu är det dax.
Då kom nästa smäll....
Mamma insjuknade i cancer och blev inlagd på intensiven 9 december .
Hon hade varit trött en längre tid och när pappa ringde och sa att nu har mamma åkt upp, då rasade ännu en bit i mig.
Inte läge att berätta för henne. Eller pappa. Hon var så svag och läget blev liksom aldrig rätt.
Plågad som jag redan var valde jag att hålla tyst.
En sorg föder en ny.Så var det här . X hade återigen övertaget och kunde sänka mig ytterligare.
Han var ju liksom "delvis" nöjd när jag hade olycka. Men visade det självklart inte inför någon annan.
Här hemma gapades det : Du vet väll att din mamma ska DÖ ..DÖ..
Ett flertal ggr. Tillslut räckte det inte för mig att spela död längre.Jag reagerade med att ge honom en örfil. Och fick en snorlorska tillbaks i ansiktet.
Jag valde då att inte berätta för mina barn att mormor var cancersjuk. Vi skulle vänta lite med att berätta för barnen. Bestämde storasyster och jag. X var dock vänlig och tog upp det med mina barn en av dagarna som jag inte släppte in honom i mitt hus..Han ropade utanför..Vet barnen om att mormor har cancer ?...Vad säger man då när 9 och 7 åringen frågar..Är det sant ?..
Min mamma har cancer med och det är sååå jobbigt i hjärtat.Jag kämpar ..Hon kämpar, vi kämpar tillsammans som en familj. Det är tufft med strålningar, cellgifter och sorg.
Mamma är envis som få och hon är stark.Hon fick bort sin första tumör ..Vi firade.Sen kom metastaser . Idag kom ambulansen och hämtade henne igen.Hon var svag och jag vet faktiskt inte hur mycket en människa ska orka. Jag kämpar, håller mitt huvud högt.För mammas skull. Hon strålades första ggr samma dag som jag inledde min rättegång.Hon kom till mig efter .Hon fanns hos mig. Jag finns hos henne.Det är så jäkla orättvist.Jag känner att jag har haft skit nog. Jag tror inte på Gud .Men om det finns någon Gud där bakom molnen så kan du vara snäll och visa dig för mig nu..Tror jag behöver det..
Kram
Mamma och pappa -Jag älskar er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
7 kommentarer:
Önskar av hela mitt hjärta att
nu får det vara bra med tråkigheter!!
Kämpa på och jag TÄNKER på Er!
Stark tobak!
Skickar en tanke med bamsiga kramar.
Kärlek till er fina vänner...
Önskar att den j*la sjukdomen som inte ens borde nämnas vid namn kunde gå och självdö! Pratade igår med P om att mamma bara blev 43... Känns konstigt nu när man börjar närma sig den åldern själv! Det verkar ibland som om sjukdomen är någon dags ironi, drabbar dem som är minst värda att drabbas. Önskar av hela mitt hjärta att din mamma blir bättre och att du fortsätter att känna styrka! Solen FINNS där bakom molnen, jag vet! KRAMAR <3
Du genomgår något väldigt stort
som inte många gjort...
Tar dig igenom något otroligt svårt
och det är nu du ska fokusera väldigt hårt...
På att läka din kropp och själ
för vi andra vill dig bara väl...
<3
Jaa vännen...när ska allt ha sitt slut????????? Finner inga ord längre......
Tänker på er och Pernilla det finns en sol bakom molnen, man måste bara ta sig igenom dom och det kommer du att göra. Kram./Christine.
Skicka en kommentar