Minns ni avsnittet i Solsidan när Alex "lurar ur" Ove ur bilen och lämnar honom på vägen ?


När jag såg det avsnittet första ggr tänkte jag att det var just så jag borde gjort.
Jag skulle helt enkelt lämnat X vid vägen, vid någon mack, på någon flygplats, tågstation, eller 
på någon Ö i skärgården.
Det var ju alltid ( nästan ) min bil vi åkte i .
Och åkte vi någonstans så var det jag som stod för "kalaset".


Vissa turer i bilen kände jag stor avsky.
Som den ggr han höll på att sparka sönder min panel i bilen, för att jag "enl honom" inte kommit i tid att hämta honom.
Eller den ggr han satt en jobb kniv i mitt säte i bilen för att jag var av annan åsikt än honom.


Bästa tillfället jag hade att" lämna av " X var när vi var i Udevalla en ggr .
Han " försvann" då vid ett tillfälle.
Fråga mig inte varför, men det var så han kunde göra , för att "få igång mig".
Han stängde ofta av sin mobil vid tillfällerna med, så att jag skulle undra riktigt mycket.
Det var DÅ jag skulle ha dragit och lämnat aset DÄR.


Tänk om jag bara hade gjort som "Alex i Solsidan"..Kört i väg bara. Och lämnat honom kvar.
Hade idag känts väldigt bra .:)
Man kan iof ångra mycket men det är bara  "Waste of time "




Min bil nedan , när han för nöjes skull drog en nyckel över dörrarna hade givetvis idag inte gått mig oberörd.

Lycklig hemfärd från Stockholm blev det ikväll.
En poäng för vårt IFK mot Djurgården kändes gott i hjärtat.
Lyssnade på Karlavagnen på radion under bilresan hem.
Temat i kväll var : Vad förändrade ditt liv ?


Tänkte givetvis på mitt eget liv som höll på att gå riktigt illa TROTS att jag hade mina små balsam .
Mina små älskade barn som naturligtvis förändrade mitt liv till det bästa redan när de föddes för elva och nio år sedan..


Mina barn är den STÖRSTA anledningen till att jag vaknade och insåg att jag var tvungen att ta tillbaks rätten till att leva lyckligt.
Min dotters brev på min kudde som innehöll orden : "Mamma var stark , inte svag. Använd din starka sida."
förändrade mitt liv till det bättre. Det var det som fick mig att vakna......TACK älskade ungar för att ni finns..

Regnet gör vägen hal och slirig.
Det har öst ner och solen är verkligen inte alls inom synhåll.


Jag hade ju trott att solen skulle stanna framme lite längre.


Men den döljer sig väl och motgångarna är sannerligen kämpiga.


MEN det går.


Det måste gå.


Livet har inga genvägar ibland.
Denna gång är det vägen som får följas , vare sig den är slirig, regnfylld eller asfalts varm.


Det har varit många prövningar mina fyra år sen 2008.
Livet som skulle vara enkelt, förbyttes till tuffa stunder av smärta och tålamod prövande händelser.


Jag har klarat mig långt.
Jag har ju legat där under ytan och kravlat.
Tagit grova påhopp, sparkar, slag och hånfulla kränkningar.
I bland när jag minns gör det ont, men viljan att orka leva i glädje tar sig igenom.


Jag klarade smällen.
Jag har lärt mig mycket, om att leva .
Om livet som pågår.


Min mamma är sjuk.
Livet är återigen en prövning.
Mamma har ont.
Mamma är trött.
Jag prövas återigen.


Det är så.
Livet alltså.
Det består i prövningar varje dag.


Men det är inte förens man utsätts för de tunga , svåra stegen som man verkligen inser och vaknar.


Man förstår.
JAG VILL SKRIKA 
Det här är inte ok.
Det här är inte rättvist.
Jag har ju lidit och rest mig.
Gör inte så här mot mig igen...Snälla liv.


Men jag tog tillbaks rätten till mitt liv , jag tänker inte låta sorgen tynga ner mig.


Att mamma blev sjuk är en sorg.
Att mamma aldrig blir frisk är en större sorg.
Men jag ska ta ur mitt bagage, och försöka göra varje dag till en så bra dag som möjligt.
JAG SKA KÄMPA MED MITT FÖRSTÅND , JAG SKA GE AV HELA MIG SJÄLV.
Jag ska göra allt jag kan för mamma.♥
Precis så som hon alltid har gjort för mig...



Regnet gör vägen hal och slirig.
Det har öst ner och solen är verkligen inte alls inom synhåll.


Jag ska försöka och jag ska lyckas att se solen genom de blytunga regnet.
Jag vet att det går.
Jag gör det, för mammas skull. ♥♥

Jag följde solen som ingav litet hopp.
Jag gick mot ljuset och ställde mig.
Så nära jag ens kunde utan att brännas igen.


Försiktigt tog jag tillbaks rätten till mitt liv.
Och förstå min lycka när solen inte räds av att bli bränd av längre.
Kan låta smått djupt kanske , men när luften återigen samlas med mjuka, luftiga andetag i mina lungor, och jag känner att jag lever igen...
Det är då , som jag är så tacksam över att jag aldrig tvivlade på att hitta fram.
Att hitta "hem"


För i varje hjärta finns ett hem, och i varje hem finns ett hjärta.
Om ens kanske bara på sak eller bild.


I dag flödade inte bara solen in genom hela mig, idag spirade lyckan , som äntligen vågar sig fram.
Bakom mörka gardiner och tår fyllda salta kuddar har den gömt sig alltför länge.


Välkommen åter livet.
Jag är här, jag är nu.
Jag är definitivt på G :)


Jag är hemma .
För att stanna.