Kära mamma.
Så slocknade stjärnorna ännu en gång för mörkrets intrång .
Så blev det natt igen och mitt huvud har åter tusen tankar som måste få svar.

Stjärnorna lyser bara ibland, och då tittar jag alltid extra för att se om du blinkar till mig.

Tusen tankar som aldrig kommer få höra dina goda kloka svar igen.
Min längtan efter dig är enorm.
Enorm och svår.
Mina armar skriker ut i tomma intet.

Om du var här.
Om du kunde hålla i mina skakande händer när mina tårar faller från ögonvrån.

Om finns inte längre, om försvann i dina sista andetag.

Du finns här i mig, men jag saknar din röst, jag saknar din doft och jag saknar din färg som kunde lysa upp de mörkaste av dagar.

Jag saknar dig mamma.

Jag har din blus som Caroline och jag fick klippa av dig när din kropp skrek av smärta och tynade bort.
Jag har den här nu i mitt knä, och en svag doft av dig blandat med torkad näringsdryck som du inte fick i dig omsluter mig gång på gång.En sista doft av en älskad mamma.Vill hålla kvar den länge.

Jorden där du vilar har åter blivit mjuk och bördig efter vinterns kalla täcke.
Jag besöker dig ofta med det blir svårare och svårare för vare dag som går.

På något sätt blir längtan kvävande på ett otäckt sätt.
Jag vet för min kropp skriker aj allt för ofta.

Jag är inte sjuk säger läkarna.
Jag trodde inte att sorg kunde krypa in under skinnet och spränga hål på allt där inne.
Jag trodde inte det, men nu vet jag..

Älskade mamma, jag pratar med dig, visa mig att du kan höra mig.
Jag behöver det.
Det gör för ont annars...
Det bara är så, finns ingen medicin för sorg.
Kärlek för evigt,