Jävla skit att mamma dog.
Jag är så frustrerad över att hon inte finns här IRL längre.
Jag besöker hennes plats ofta.
Så ofta jag bara kan.
Hennes plats, som vi valt för hennes "sista" vila.

Egentligen är hennes plats runt omkring oss, men man ska ju liksom ha någonstans att gå till.
Platsen vi valde är vacker .
Den är "ljus" och vacker.
Jag var där idag, på min lunch.

När jag kliver ur bilen innan jag går upp mot den lilla kullen där mamma ligger
så fylls jag ständigt av värme.
Även fast jag känner mamma inom mig ALLTID,  vart jag än är.
I bland är det väldigt tungt att vara där, ibland går det lättare.

I dag var en tung stund, där, hos mamma.
Jag hade med min rosor.
Det har jag alltid.
Jag byter dem ofta. Mamma ska ha det fint, där hon vilar.

Idag var det jobbigt.Det var höst kyla i luften och gräset var aningen ner trampat och 
lerigt runtomkring. Det är höst.
Jag satt mig på huk och började prata med mamma.

Jag tänkte att om det nu är så att man vandrar vidare till andra sidan, så att säga, då hör du vad jag säger, fast vi kan inte se varandra. Det måste vara så . Så jag pratade. Diskuterade med mamma.
Men fick inget svar.
Mamma är ju död.
Men det känns bättre för mig att prata , än att sitta där tyst.

Det värker, jag mår illa, jag gråter.
Jävla skit.
Det var inte meningen att jag skulle mista dig mamma.
Inte nu.
Det var inte meningen att ditt magsår skulle bli dödligt.
Det var inte meningen att din lilla, lilla fläck på lungan skulle bli metastaser i hela din underbara kropp.

Helvete, jag är arg, jag är ledsen, jag vill kräks.
Jag sitter där på huk med leran under mina fötter och saknar mamma så att det gör ont.
Det var ju meningen att mamma skulle bli frisk , när jag hade klättrat upp och blivit hel igen.
Att vi skulle prata med varandra , som vi alltid gjort.

Nu satt jag där på min lunch och pratade med mamma, fast inte på riktigt.
Mamma ligger under mina fötter, fast i en urna, långt ner under leran. Känslan är inte ok, så att säga.
Men jag pratar ändå.

Jag säger:
Mamma , jag är så ledsen att det blev så här.
Jag har så ont, jag saknar dig så JÄVLA galet mycket.
Men jag kan inte få dig tillbaks, så jag måste gå vidare.
Mamma , jag är kär, jag är lycklig med honom, du vet.
Han jag pratade om , han du gärna ville träffa för att du såg att han gjorde mig lycklig.
Jag lovade dig att du skulle få träffa honom.
Kommer du ihåg ?. Jag sa : Mamma , du får träffa honom i höst.
Det blev inte så.
Du lämnade oss så fort.
Men vi har varit här, han och jag och jag mår bra med honom.

Mamma, livet går vidare och jag blir lyckligare och lyckligare med tiden.
Jag kan inte få dig åter, men jag ska alltid prata med dig / om dig. Kärleken är evig, vart vi än befinner oss.

Löven föll runt omkring mig där jag satt.
Lunchen var slut och jag gick tillbaks till bilen.
Tillbaks till jobbet, tillbaks till verkligheten.
Tillbaks till livet som faktiskt pågår, här och nu.
Jag är kär, och det känns fantastiskt.

Frusna fingrar i kalla natten.
Möter droppar från himlen.
Vatten.

Kalla fötter har långt att gå.
Kom hit ,
Jag vill pusta en stund.
Värma vartenda tå.

Sorgsna ögon , torkar tåren.
Hösten är här.
Vintern kommer.
När det knoppas visas våren.

Allt går runt.
Allt blir nytt.
Funderar på tiden som flytt.

Tanken , minnet , det som var,  försvann.

Älskar livet dock, är glad att vi har kvar varann.