lördag 10 september 2011
Vad hände?
00:42
Tisdagen den 8 februari kl 10.00 var jag för andra ggr på besök hos kriminalinspektör Gunilla B.
En skärpt kvinna som arbetade dagligen med sådna fall som mitt.
Hon var vass och tydlig och när hon tröck på play på den svarta "lådan" var det bara för mig att börja prata.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, även fast jag var rädd många ggr som X visade sin "mörka" sida för mig. Nu var det på riktigt på något sätt . Men jag visste inte då vad som drygt 3 timmar senare skulle ske.
Jag hade inget val längre.Jag mådde så dåligt så min enda utväg var att få kräkas ut skiten en sista ggr.
Fumlade med orden i början, grät lite .Ju längre förhöret pågick desto mer skit fick jag ur mig, och desto mer insåg jag hur illa allt var. Man förtränger in i det längsta .Man bagatelliserar och gömmer, man vill inte kännas vid. Men nu fanns det ingen återvändo. Det stod kriminalinspektör Gunilla B på visit kortet som jag fått veckan innan .Därför nämner jag henne som så. När hon tröck av Play så tittade hon på mig och sa: Förstår du nu Pernilla, förstår du hur illa det är.? Jag vet inte om jag ens förstod då , även fast jag "hulkat" avbrutit, tagit ny luft och gråtit mängder..Jag ville inte förstå. Jag ville inte att det skulle handla om mig.
Jag ville åka hem, jag ville att X skulle komma hem från jobbet som vanligt , och vara snäll..Att polisen skulle kunna "tala " honom tillrätta på ngt sätt..Kriminalinspektör Gunilla B tog min hand, kramade mig och sa: Det här är ingen "normal" relation.Det här är sjukt.Förstår du Pernilla ? Du har levt i en sjuk relation. När hon höll om mig där började jag kanske förstå HUR kränkt jag var.
Hon följde mig ut..Jag gick ut till min bil..Minns inte hur jag kom hem för jag skakade och grät på samma ggr. Men hem kom jag.
Minuterna gick. Jag satt på soffkanten.Satt där apatisk..Gick ut i köket .Tittade på rosorna som jag fått av X dagen innan. Bröt ihop i köket.Hade nog gått en timme..Telefonen ringde. Det var Gunilla B ..Hon sa bara kort: - Nu har vi honom hos oss. Jag förstod ingenting..Vadå hos er ?...- Ja, vi har hämtat honom nu.Han skadar dig inte mer. -Vi hör av oss. Kram..Hon sa Kram , det minns jag. Klick. Samtalet var slut. Jag slutade fungera .Jag var så rädd. Jag rasade ner i ett nytt hål. Min dotter kom hem. Hon sa, mamma vad har hänt.?.Jag minns inte vad jag svarade då. Men pappan till mina barn hämtade henne strax efter. Mamma behöver vara ifred, ett tag, en dag, en vecka.Jag vet inte vart dagarna efter tog vägen.Jag sov nog alla dygnets timmar.
Visste bara att jag gjort något som krävt en hel del av mig. Nu vet jag att det troligtvis var min räddning.
Inte då, för det var så mycket kvar.
Nu vet jag bättre .
Det var en väldigt ambivalent känsla.
Kramar till er som läser..
En skärpt kvinna som arbetade dagligen med sådna fall som mitt.
Hon var vass och tydlig och när hon tröck på play på den svarta "lådan" var det bara för mig att börja prata.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, även fast jag var rädd många ggr som X visade sin "mörka" sida för mig. Nu var det på riktigt på något sätt . Men jag visste inte då vad som drygt 3 timmar senare skulle ske.
Jag hade inget val längre.Jag mådde så dåligt så min enda utväg var att få kräkas ut skiten en sista ggr.
Fumlade med orden i början, grät lite .Ju längre förhöret pågick desto mer skit fick jag ur mig, och desto mer insåg jag hur illa allt var. Man förtränger in i det längsta .Man bagatelliserar och gömmer, man vill inte kännas vid. Men nu fanns det ingen återvändo. Det stod kriminalinspektör Gunilla B på visit kortet som jag fått veckan innan .Därför nämner jag henne som så. När hon tröck av Play så tittade hon på mig och sa: Förstår du nu Pernilla, förstår du hur illa det är.? Jag vet inte om jag ens förstod då , även fast jag "hulkat" avbrutit, tagit ny luft och gråtit mängder..Jag ville inte förstå. Jag ville inte att det skulle handla om mig.
Jag ville åka hem, jag ville att X skulle komma hem från jobbet som vanligt , och vara snäll..Att polisen skulle kunna "tala " honom tillrätta på ngt sätt..Kriminalinspektör Gunilla B tog min hand, kramade mig och sa: Det här är ingen "normal" relation.Det här är sjukt.Förstår du Pernilla ? Du har levt i en sjuk relation. När hon höll om mig där började jag kanske förstå HUR kränkt jag var.
Hon följde mig ut..Jag gick ut till min bil..Minns inte hur jag kom hem för jag skakade och grät på samma ggr. Men hem kom jag.
Minuterna gick. Jag satt på soffkanten.Satt där apatisk..Gick ut i köket .Tittade på rosorna som jag fått av X dagen innan. Bröt ihop i köket.Hade nog gått en timme..Telefonen ringde. Det var Gunilla B ..Hon sa bara kort: - Nu har vi honom hos oss. Jag förstod ingenting..Vadå hos er ?...- Ja, vi har hämtat honom nu.Han skadar dig inte mer. -Vi hör av oss. Kram..Hon sa Kram , det minns jag. Klick. Samtalet var slut. Jag slutade fungera .Jag var så rädd. Jag rasade ner i ett nytt hål. Min dotter kom hem. Hon sa, mamma vad har hänt.?.Jag minns inte vad jag svarade då. Men pappan till mina barn hämtade henne strax efter. Mamma behöver vara ifred, ett tag, en dag, en vecka.Jag vet inte vart dagarna efter tog vägen.Jag sov nog alla dygnets timmar.
Visste bara att jag gjort något som krävt en hel del av mig. Nu vet jag att det troligtvis var min räddning.
Inte då, för det var så mycket kvar.
Nu vet jag bättre .
Det var en väldigt ambivalent känsla.
Kramar till er som läser..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
4 kommentarer:
Kära vän
Kan ni förstå hur Pernilla som genomgått allt det här extrema, overkliga, djävulska kan orka med att samtidigt stötta en vän med, i jämförelse med detta, banala problem. Att hon tar till sig, visar sin medkänsla empati och stöttning och peppning till en annan människa. Ibland tänker jag att det ingår i överlevnadsinstinkten, och att det ska gå riktigt långt innan en människas empati blir så skadad att den inte kan ge sig uttryck. Pernillas empati har INTE blivit bränd. Du är så generös, så omhändertagande och så närvarande. Du är en sådan fin vän som har stöttat även mig och många andra SAMTIDIGT som detta ofattbara har pågått i ditt eget liv. Man ska inte jämföra och värdera människors olika olyckor, allt är relativt och vad som är värst för en människa ska inte behöva graderas på en skala. Det ligger den närmast och behöver ingen närmare värdering, ett konstaterande och bekräftlese kan räcka, sedan tar det olika lång tid att komma över. Jag är så tacksam att du har funnits för mig, och jag vill finnas för dig. Jag önskar dig all styrka och jag vet att det blir bra till slut. Det är bara det, att allt är relativt och det är så fantastiskt att du även berättar när du ser "solen" och glimtar av lycka i din vardag. Det är dem vi måste ta vara på för att ta oss vidare. Det är den energin vi ska använda för att vilja fortsätta leva, för det är värt det.
Styrkekramar i massor
Kristin
Fina Kristin..Tack ..Åh vad jag blir rörd..Glad att ha dig i mitt liv..Kärlek till dig..
Hej,
Fick kännedom om din blogg av en vän.
Känner djupt för dig och den styrka du har att skriva ner och berätta.
Stor kram och fortsätt skriv!
Tack snälla Nina..Det värmer i hjärtat ..Kramar
Skicka en kommentar