Till minne av min älskade mamma Birgit ..

Idag är det två år sedan min mamma dog.
Mamma gick vidare, lämnade oss.

Mamma blev sjuk i December 2010. När mitt eget liv var som värst.
Jag har anklagat mig själv så många gånger och tänkt om och om igen.
Att jag på något sätt , om jag själv hade mått bra , sett tidigare att mamma höll på att försämras.

Mamma klagade över huvudvärk och var trött.
Vi gjorde det vi kunde för att hon skulle pigga på sig, men inget hjälpte.

Den 10 December 2010 kom ett samtal jag helst velat slippa.
Pappa ringde och sa att mamma blivit hämtad av ambulans och att de hade kört henne till 
intensiven. Jag var hemma med mina barn och den dåvarande mannen X som hade fått hela mig i ett innerligt dunkel.
Min syster som bor högre upp på samma gata kom ner till mig och jag bröt ihop och grät.
Vi , syrran och jag hade inte umgåtts så mycket den tiden , eftersom X inte tyckte jag skulle ha kontakt med MIN familj.
Jag var i mycket dåligt skick själv psykiskt och jag minns att jag kände att nu svimmar jag, jag klarar inte detta med.
Syrran tog barnen för vi skulle samlas och prata.
Jag sprang upp någon minut senare.
Innan jag lämnade mitt hus ropade X , : Hörru kan du bre några mackor åt mig innan du drar.!

Bre dina jävla mackor själv skrek jag tillbaks innan jag smällde igen dörren.

Det hörde inte till vanligheterna att jag höjde rösten eller nekade X något, men i denna stund fanns bara mamma i mina tankar.
Ville han bespotta mig eller sparka mig blå så fick han göra det, det betydde inget längre, just då.

Vi visste inte hur illa det var med mamma, men eftersom hon blev inlagd på intensiven så misstänkte vi att det var illa.

Timmarna gick.
När vi väl kom upp till sjukhuset, jag , pappa och syrran hade det blivit kväll.
Beskedet som vi nåddes av var att mamma hade haft ett blödande magsår, och förlorat mängder med blod.
Därav huvudvärken.
Som tur är finns det blodgivare och mamma kunde med tiden få nytt blod.
Hennes blodgrupp van lite ovanlig så det skickades från Linköping, tror jag.

Sen piggade hon på sig lite,och vi kände att det kanske inte var så illa.
De ville behålla mamma för vidare provtagning och det var då allt elände började.

Mamma hade en fläck på lungan som det så "fint" hette.
De sa inte rakt ut vad det var , men vi förstod att det var cancer.

Cancer var något som drabbade andra, men inte mig, inte min familj.
Det samma gällde att föräldrar dör, men inte min mamma eller pappa.
Jag har så många vänner som mist sina föräldrar långt innan åldern fick ta ut sin rätt.
Det var så sorgligt att höra, men man kunde ju aldrig riktigt förstå.
För jag kunde ju inte känna.

Nu vet jag hur det känns.
Mamma påbörjade strålningar och cellgifter.
Mitt liv var så rörigt att jag har svårt att hålla isär tidsbegreppen.
Men i Feb 2011 när jag anmälde X första ggr , när min karusell satts i rejäl gungning, då blev mamma sämre.
Den där fläcken på lungan hade resulterat i fler metastaser lite här och där.
Jävla skitsjukdom.
Mamma fick hopp om att det skulle kunna gå att få bukt på skiten, men hon blev allt sämre.
Mamma hade cancer i lungor, hjärna, mage, och binjurar.
Förloppet mellan Dec 2010 och Augusti 2014 är det värsta som hänt mig.

Vi vårdade mamma hemma och till en början så var inte LAH inkopplat.
Mamma hade livsglädje och var seg som kola brukade vi säga.
Mamma ville leva.
Pappa och hon gjorde otaliga resor till Linköping för att stråla och få cellgifter.

När mamma fick tumören i hjärnan , tror det var runt Augusti 2011 då började hon stråla huvudet , vilket gjorde att hon tappade allt hår.
Min mamma var en kvinna som tyckte om att vara fin, hon hade långa röda naglar och var alltid fin med kläder och smink.
Att tappa håret var tungt för henne, men dagens peruker är fantastiska.

I December 2011 skulle vi hela familjen åka till Karibien med första  stopp i Miami.
Mamma var ganska pigg för hon hade fått prova någon ny forsknings medicin, men resan var lång och jobbig.
Jag är väldigt glad över att vi fick den resan tillsammans, det blev vår sista.
Mamma hade fört lite dagbok som vi hittade efter hennes död, och hon hade skrivit i sin bok:
Nu åker jag i väg på min sista resa .

Hon visste inom sig att hon skulle dö, men hon klagade aldrig.
Inte en enda gång under hennes sista tid klagade hon.
När hon i maj 2012 skulle få rullator att gå med blev hon arg och sa att så gammal var hon inte .

Det tar på krafterna att se en anhörig dö.
Från Maj till hennes död i Augusti 2012 var obeskrivlig plågsam.
Mammas kropp orkade inte fler cellgifter och strålningar.
Över 100 ggr hade hon strålats och mer än det av doser cellgifter och skit.
Morfin plåster och lugnande om vartannat.
LAH  ( landstingets hemsjukvård ) hade kommit till oss för att prata om hur vi ville ha mammas sista tid .
Sista tid , vadå undrade vi ?
Läkaren som var en kvinna var arrogant och kall.
Hon svarade att om vi inte hade förstått att mamma skulle dö så var det dags att vi förstod det nu.

Pappa blev arg , reste sig och sa : Det är min hustru ni pratar om och deras mamma.
Läkaren behandlade mamma som en sak, inte en människa.
Jag skrev efter mammas dör ett brev till berörd avdelning.
Svar kom.

Mamma ville inte ha massor personal som sprang hemma , mamma ville att jag  syrran och pappa tog hand om henne. Det blev så .
Vi avlöste varandra hela dagarna från Juni till Augusti.
Mamma skulle dö och det fanns inget vi kunde göra.
Det gjorde så ont , men allt går , även om allt är overkligt.
Mamma hade så ont, överallt.
Vi kunde knappt ta i henne utan att hon skrek.

En gång skulle hon på toaletten , som var en flyttbar hjälpmedels hink eller hur man ska beskriva det.
Den stod vid sängen.
Eftersom mamma inte själv längre kunde gå så skulle vi hjälpa henne upp.
En undersköterska var där, jag , pappa och syrran.
Mamma var tunn, svag och blek.
Och hennes sorg i ögonen glömmer jag aldrig.
Det gör fortfarande ont.

Vi fick upp henne på något sätt, men hon ville inte , hon ville inte.
Hon spände sina stora bruna ögon i mig och skrek : Jag vill inte , jag vill dö nu .

Vad svarar man på sådant ?
Det var min mamma, jag ville ha henne kvar, men jag ville inte se henna så plågad.

Dagarna gick sakta fram.
Mamma blev allt sämre och det var inte frågan längre om hon skulle dö , utan när.
Personalen på LAH var verkligen inte bra.
Vi frågade ofta om hur lång tid mamma hade kvar , men fick luddiga svar hela tiden.
Allt från år till veckor.

En dag hade mammas mage svullnat upp rejält och hon hade ont.
Vi ringde den omänskliga läkaren som hade hand om mamma.
Hon kom förbi, kände och klämde på mamma , tittade på henne och sa ; Ja det kan vara en tumör eller så är det urinblåsan.

En människa ligger och ska dö, och får höra av en läkare att det kunde vara en tumör eller urin .
Mamma såg rädd ut.
Blev så jädrans arg..
Det visade sig vara urin.
Mamma kunde ju inte sköta sig själv och som anhörig förstår man inte allt.
Det är därför LAH kom ibland.
Mamma tömdes på ca 2 liter urin. Det gör ont fortfarande när jag tänker på det.

Vi ville ta ut mamma en sista gång så hon skulle få se himlen innan hon for upp till andra sidan, men mamma hade för ont för att vi överhuvudtaget skulle kunna ta i henne.

Sista tiden var hemsk.
Mamma hade liggsår som vi knappt kunde sköta om för hon skrek när vi tog i henne.
Vi tvättade henne så gott vi kunde.
Hennes näringsdrycker blev allt svårare att få i henne och hennes minne försvann sakta.

Dem 10 augusti 2012 fyllde mamma 65 år.
Vi skulle göra henne fin och byta kläder.
Det blev svårt.
I plågor byter man inte hur som helst.
Syrran och jag klippte upp hennes kläder och försökte få på nya så gott det gick.
Den avklippta blusen har jag sparad hemma. Den luktar fortfarande mamma och den ska sparas för alltid.

Mamma hade önskat sig jordgubb tårta, fast hon visste att hon inte kunde äta längre.
Pappa gjorde ändå en tårta , hon log åt oss ,men var ganska borta redan.
Lah var där på kvällen och jag frågade vad det var för blå sträck mamma hade på benen.
De förklarade att det blir så när kroppen håller på att stänga av .

Det var svårt att höra...Mammas kropp höll på att stänga av .
När skulle hon dö ?.
Vem skulle vara hos henne och hur skulle det bli ?
Vi varvade varenda minut hos henne, pappa , jag och syrran.
Min väldigt fina faster Monica var ett stort stöd för oss då och hjälpte till.

Fyra dagar senare den 14 augusti 2012 var det min tur att vara hos mamma på kvällen.
Det är det värsta jag varit med om och jag glömmer aldrig mammas blick.

Mamma hade inte varit medveten på tre dagar och maskinen som stod vid hennes säng och pumpade i henne morfin och skit gick hela tiden..Andningen var tung.
Jag satt och höll hennes hand och sa om och om igen förlåt för att jag utsatte mig för den mannen som kränkte mig, förlåt för att jag inte fanns hos er på två år, förlåt för massor..
Jag sa även att jag älskar dig mamma minst 10000 gånger och om igen.
Mamma svarade inte längre.
Hon kunde höra oss lite för när jag frågade vart hennes vigselringar var så tröck hon svagt i min hand.
Jag frågade mamma ; är de på landet , och då knep hon fingret svagt igen.

En timme eller två gick.
Pappa och jag var där, men det var jag som satt där då kl 20.20 Tisdagen den 14 augusti 2012.
Mamma öppnade plötsligt ögonen och jag skrek till pappa att komma samtidigt som jag fick upp telefonen och ringde syrran.
Ett djupt andetag och sen var allt stilla.
Mamma var död, och jag skrek rakt ut.

Livet skulle aldrig bli som innan, men jag är glad och tacksam över att jag fanns där då.
Mamma blev alldeles stilla. Vacker och obehaglig på samma gång.
Jag var tvungen att lyssna på hennes hjärta för att på något sätt förstå att nu var det slut.

Vad gör man sen ?
Helt absurt , helt sjukt och fruktansvärt jobbigt.
Vi tände ett ljus , pappa stängde hennes ögon .
Hon blev kall.
LAH kom och frågade vad vi ville att mamma skulle ha för kläder på sig när hon nu hade begett sig vidare till andra sidan.
Kläder ?
Syrran och jag for runt..Kläder ?
Vad skulle vi välja ?
Vi hittade en vacker kjol och blus som vi visste att hon tyckte om.
Hon var så vacker när hon låg där.
Sen ringde Lah begravningsbyrån och två män kom.

De skulle hämta mamma och de ville veta hur länge vi ville ha henne kvar ?
Hur länge ?
Vad många frågor.
Hur länge vill man ha kvar en död mamma ?
Absurt, jobbigt , panik.
De sa att eftersom det var sommar så rekommenderade de kort tid eftersom det var varmt.
Vi hade mamma kvar ca två timmar.
Jag höll hennes kalla hand och pratade med henne som om hon levde.
Sen kom de med den där otäcka båren och den röda manteln som de skulle svepa över.
Mamma var le lös och det var vidrigt att ta farväl i hallen där jag vuxit upp som barn.
Men mamma ville dö hemma, med oss omkring sig , och det fick hon.
Lappen sattes runt mammas tå , som man ser på film. Vi sa adjö, grät hejdlöst, jag tror jag kräktes med,
och sen försvann de ut till bilen.

Mamma blev 65 år och fyra dagar.

Farväl älskade mamma.
Livet blir sig aldrig likt, men livet går vidare.
I dag är det två tunga år sedan du dog och jag har så många frågor.
Mitt liv och min kropp var inte i balans innan, och det tar tid att läka.
Jag har haft så mycket ångest , yrsel och sorg .
Du fattas oss mamma.
Jag sitter på kontoret och skriver, och här finns du överallt.
Det känns fint och skönt på något sätt.

Plötsligt försvann livet från ögats fält <3
Älskade mamma.
Kram Pernilla

18 maj 1974 föddes jag ..
40 år har passerat. 
Fyrtio år av upp och nergångar.
De sista sju åren har varit riktiga skit år..
Därför välkomnar jag tiden efter 40.

Man brukar skämtsamt säga att man fyller 27 alltid, jag säger med glädje att jag hellre fyller 40...

Tiden mellan 15-27 var nog en enda sträcka av att göra allt och inget.
Osäkerhet blandades med oförnuft.

Trodde att småbarnstiden som skulle komma skulle bli tuff.
Idag vet jag att småbarnstiden 2001-2007 var mina mest lyckosamma år .

2001 ett mycket lyckligt år, då jag fyllde just 27.
Mitt lilla yrväder Julia föddes det året och jag blev mamma första ggr.

Lyckligt ovetande om vad åren efter 30 skulle föra med sig.
2001-2007 levde jag ett "ordinarie familjeliv"..Jag trodde att det alltid skulle vara så.
2003 föddes yrväder nr två...Lillebror välkomnades en varm augustidag..

Sen flöt livet på sin gilla ggr..

2008 separerade jag och barnens pappa och mina svåraste år skulle komma.Hur kunde det hända mig ?
Ni må tro att jag skuldbelagt mig med själv ömkan tusen gånger..minst.
Hur kunde jag ens tänka att småbarnstiden var jobbig ?
Vilken fantastisk tid det var.

De flesta som känner mig vet ju om vilken svår tid som följde mig.
Men det allra värsta var att när jag mådde som absolut sämst , då blev min älskade mamma sjuk.
Jag var inte kapabel att ta hand om mig själv just då, hur skulle jag ha kraft att ge till mamma.

Men kraften kom.Kanske försent, men ändå.
I samma tid i Juni 2011 när rättegången startade , startade också mamma sin första cellgiftsbehandling. Det gjorde ont i mig att se mamma falla i bitar samtidigt som som hon fick reda på att hennes dotter levt i en våldsam relation med allt vad det innebar.
Jag skämdes och jag var rädd.

Älskade mamma..Tiden som följde var kaotisk.
Jag skulle börja leva igen, samtidigt som jag skulle följa mamma mot sitt slut i livet.
Cellgifter och strålningar om vartannat..Hopp och förtvivlan.
Jag skyllde mig själv att jag gick miste om tre år med mamma när jag levde med mannen som inte tillät mig knappt att ha kontakt med min familj..Nu var mamma sjuk och tiden gick inte att ta igen.

Jag skyllde på mig själv för att jag mått så dåligt att jag inte såg att mamma blev sjuk.
Hur kunde jag missa det ? Varför fanns jag inte där ..då ?

Det var inte det att mamma dog.
För mamma var sjuk och vi gjorde allt vi kunde för att underlätta hennes sjukdom.
Vi skötte om henne själva hemma.
Det var det att se sin mamma sakta dö som var värst.
Att stå på sidan utan att inte kunna göra något.
Det hon genomled fram till sin död var inte mänskligt.
När mamma somnade in så fick hon ro, och vi fick ro på ett annat sätt.
Mamma blev sextiofem år och fyra dagar.
2008-2012 var mina värsta  år i livet.
Jag levde destruktivt, jag föll, jag skadade mig själv och mina nära.
Jag förlorade mig själv,och jag förlorade min mamma.
Mamma blev sjuk, mamma dog.
Vilken vidrig tid det var.

Därför välkomnar jag livet efter 40.
Allt kan bara bli bättre. 
Visheten kommer med åren. Vad som händer i livet vet man aldrig, men man kan rusta sig för att klara av motgångar som dyker upp.
För motgångar drabbar oss alla
För eller senare.

Allt jag gjort har jag gjort.
Jag har förlåtit mig själv för allt som hände.
Det känns fantastiskt att fylla 40 år.
Jag har lärt mig så mycket och jag känner mig redo att bli vuxen på riktigt.
Hejdå misstag och "alla saker man gjort utan att man velat".
Att fylla tjugosju var en sak, att fylla fyrtio är något helt annat.

En ny tid med ansvar över livet.

En ny tid börjar idag.

Välkommen ..

Och tack alla som ägnade mig en tanke i går.

Kära mamma.
Så slocknade stjärnorna ännu en gång för mörkrets intrång .
Så blev det natt igen och mitt huvud har åter tusen tankar som måste få svar.

Stjärnorna lyser bara ibland, och då tittar jag alltid extra för att se om du blinkar till mig.

Tusen tankar som aldrig kommer få höra dina goda kloka svar igen.
Min längtan efter dig är enorm.
Enorm och svår.
Mina armar skriker ut i tomma intet.

Om du var här.
Om du kunde hålla i mina skakande händer när mina tårar faller från ögonvrån.

Om finns inte längre, om försvann i dina sista andetag.

Du finns här i mig, men jag saknar din röst, jag saknar din doft och jag saknar din färg som kunde lysa upp de mörkaste av dagar.

Jag saknar dig mamma.

Jag har din blus som Caroline och jag fick klippa av dig när din kropp skrek av smärta och tynade bort.
Jag har den här nu i mitt knä, och en svag doft av dig blandat med torkad näringsdryck som du inte fick i dig omsluter mig gång på gång.En sista doft av en älskad mamma.Vill hålla kvar den länge.

Jorden där du vilar har åter blivit mjuk och bördig efter vinterns kalla täcke.
Jag besöker dig ofta med det blir svårare och svårare för vare dag som går.

På något sätt blir längtan kvävande på ett otäckt sätt.
Jag vet för min kropp skriker aj allt för ofta.

Jag är inte sjuk säger läkarna.
Jag trodde inte att sorg kunde krypa in under skinnet och spränga hål på allt där inne.
Jag trodde inte det, men nu vet jag..

Älskade mamma, jag pratar med dig, visa mig att du kan höra mig.
Jag behöver det.
Det gör för ont annars...
Det bara är så, finns ingen medicin för sorg.
Kärlek för evigt,