onsdag 14 september 2011
Förnekandet...
22:10
Jag fick en "kommentar" här på bloggen från en som jag känner lite avlägset..Tack fina du för rörande ord föresten ..Hon skrev bla att hon inte kunde tro att det pågick innanför väggarna i mitt hus.
Det är ju tyvärr så med den psykiska misshandeln. Att den inte syns, men känns för oss som varit i det.
Det syns inte , och syns det inte så finns det inte.
Det finns så många som har det som jag. Som lider i tysthet , med en "fasad" utåt som ska vara bra.
Jag ville inte i början att någon skulle veta. Jag skämdes .Tyckte att jag misslyckats. Det var skam, skam , skam.
Men när man blir utsatt för den kränkning varvat med "låtsas kärlek" som jag blev så klarar man inte att hålla allt för sig själv . Även om man förnekar det länge. Så länge som det går. Men tillslut går det inte längre. Tro mig. Antingen bryter du ihop fullständigt själv eller så kan du ge dig på den som plågar dig. Och då har den personen i fråga vunnit. För när du går över gränsen. Då är han/hon nöjd. Det är dit de vill få dig. Själv var X ganska noga med att psyka mig mer än att slå mig. Det syntes ju inte .Perfekt för honom.
Att jag då skulle behålla mitt lugn , när jag i själva verket var så slutkörd så att jag hade gjort vad som helt för att bara komma bort därifrån, var stundtals väldigt svårt.
Att samla bevis som jag tjatar om är inte så lätt. Dels för att du är kontrollerad, mer än du tror, och dels för att man bagatelliserar tillslut det man är med om. Men skjuter det åt sidan och samlar kraft till nästa smäll.
Jag struntade helt enkelt ibland i att "samla bevis" för att jag ville ju inte kännas vid verkligheten som den var.
Jag ville ha X när han var bra. Jag tänkte att det blir nog bättre om jag gör si eller så.
Men det blev aldrig bättre, det blev bara sämre.
I mina "fattiga" försök att samla bevis på mina "blåa" dagar så blev det inte alltid den bästa fotovinkeln.
Hur lätt är det att själv fota en rygg, en baksida av ett lår eller i hårbotten ?
Och dessutom själv synas med sitt ansikte på bilden..!!
Jag hade så gärna önskat att någon hade varit här , innanför väggarna när X körde sitt "race".Att de fick känna som jag, att de då skulle förstå och komma mig in under min yta och förstå hur jävla jobbigt kränkande det var .Men det gick ju inte . Fanns inga som helt bevis på vad som hänt psykiskt. Bara min "story" och det är den som ni nu läser.
Under rättegången hade jag ju mina "braiga" bilder ..Mitt problem var att jag inte syntes i helfigur alltid. Hur kunde man då vara säker på att det var jag ?. Och på ngt kort ifrågasatte X att jag var så smal på kortet .Det kunde ju inte varit han då, som tagit hårt i mig. Jag "var ju fet" när han och jag var tillsammans. Förnedring igen av mig :..
När jag kom in till polisen med min anmälan hade jag som tur var ett blåmärke på armen . Tur var låter absurt , men ack så viktigt i sådana här fall. En rättsläkare tittade på mig i fullt strålkastar ljus. Minde trevligt, men han ( rättsläkaren var van , som han sa) ..Lugnande värre..
Han tittade även på alla mina kort för att se om min berättelse stämde . Mina förklaringar om hur mina skador uppkommit . I samtliga fall utom ett . 12 fall av 13 åtalspunkter , så var dock rättsläkaren överens med att mina skador kunde uppkommit som jag beskrev. Med sko eller inte ect..
Men dessa bilder nedan var så förnedrande att höra X förklaring till hur de uppstod.
Hans försvar sa att X och jag hade "plojat" så som man gör när man har gymnastik i skolan och larvar sig med en vän. Och så hade jackans dragkedja av misstag kommit vid mitt huvud. Jag var ju med på "leken"
Det var inte den "största " skadan . Men jag var ju tvungen att ha alla bevis som jag hade för att ha "något att komma med ". Den lilla skadan i huvudet var dock en skada , som skulle dokumenteras.Det var den enda skadan där jag "patetiskt" nog även tog ett kort på mig själv när jag tjöt , som han alltid sa.
Det är ju tyvärr så med den psykiska misshandeln. Att den inte syns, men känns för oss som varit i det.
Det syns inte , och syns det inte så finns det inte.
Det finns så många som har det som jag. Som lider i tysthet , med en "fasad" utåt som ska vara bra.
Jag ville inte i början att någon skulle veta. Jag skämdes .Tyckte att jag misslyckats. Det var skam, skam , skam.
Men när man blir utsatt för den kränkning varvat med "låtsas kärlek" som jag blev så klarar man inte att hålla allt för sig själv . Även om man förnekar det länge. Så länge som det går. Men tillslut går det inte längre. Tro mig. Antingen bryter du ihop fullständigt själv eller så kan du ge dig på den som plågar dig. Och då har den personen i fråga vunnit. För när du går över gränsen. Då är han/hon nöjd. Det är dit de vill få dig. Själv var X ganska noga med att psyka mig mer än att slå mig. Det syntes ju inte .Perfekt för honom.
Att jag då skulle behålla mitt lugn , när jag i själva verket var så slutkörd så att jag hade gjort vad som helt för att bara komma bort därifrån, var stundtals väldigt svårt.
Att samla bevis som jag tjatar om är inte så lätt. Dels för att du är kontrollerad, mer än du tror, och dels för att man bagatelliserar tillslut det man är med om. Men skjuter det åt sidan och samlar kraft till nästa smäll.
Jag struntade helt enkelt ibland i att "samla bevis" för att jag ville ju inte kännas vid verkligheten som den var.
Jag ville ha X när han var bra. Jag tänkte att det blir nog bättre om jag gör si eller så.
Men det blev aldrig bättre, det blev bara sämre.
I mina "fattiga" försök att samla bevis på mina "blåa" dagar så blev det inte alltid den bästa fotovinkeln.
Hur lätt är det att själv fota en rygg, en baksida av ett lår eller i hårbotten ?
Och dessutom själv synas med sitt ansikte på bilden..!!
Jag hade så gärna önskat att någon hade varit här , innanför väggarna när X körde sitt "race".Att de fick känna som jag, att de då skulle förstå och komma mig in under min yta och förstå hur jävla jobbigt kränkande det var .Men det gick ju inte . Fanns inga som helt bevis på vad som hänt psykiskt. Bara min "story" och det är den som ni nu läser.
Under rättegången hade jag ju mina "braiga" bilder ..Mitt problem var att jag inte syntes i helfigur alltid. Hur kunde man då vara säker på att det var jag ?. Och på ngt kort ifrågasatte X att jag var så smal på kortet .Det kunde ju inte varit han då, som tagit hårt i mig. Jag "var ju fet" när han och jag var tillsammans. Förnedring igen av mig :..
När jag kom in till polisen med min anmälan hade jag som tur var ett blåmärke på armen . Tur var låter absurt , men ack så viktigt i sådana här fall. En rättsläkare tittade på mig i fullt strålkastar ljus. Minde trevligt, men han ( rättsläkaren var van , som han sa) ..Lugnande värre..
Han tittade även på alla mina kort för att se om min berättelse stämde . Mina förklaringar om hur mina skador uppkommit . I samtliga fall utom ett . 12 fall av 13 åtalspunkter , så var dock rättsläkaren överens med att mina skador kunde uppkommit som jag beskrev. Med sko eller inte ect..
Men dessa bilder nedan var så förnedrande att höra X förklaring till hur de uppstod.
Hans försvar sa att X och jag hade "plojat" så som man gör när man har gymnastik i skolan och larvar sig med en vän. Och så hade jackans dragkedja av misstag kommit vid mitt huvud. Jag var ju med på "leken"
Det var inte den "största " skadan . Men jag var ju tvungen att ha alla bevis som jag hade för att ha "något att komma med ". Den lilla skadan i huvudet var dock en skada , som skulle dokumenteras.Det var den enda skadan där jag "patetiskt" nog även tog ett kort på mig själv när jag tjöt , som han alltid sa.Skadan uppstod när X hoppade fram och tillbaks likt i en boxningsring och slog upprepade ggr med jackan mot mig. Dragkedjan träffade några ggr i huvudet , och tillslut blev det ett jack. Man skyddar sitt ansikte när "man får stryk" det är en normal reflex.
VAD VILL JAG KOMMA MED DETTA DÅ .
Fotografera inte bara din skada , se till att du syns på kortet. Att det är du .
Försök få hjälp av någon om det är svårt själv. Och kom ihåg, ingen skada är för liten för att dokumenteras eller anmälas.Även om det känns så just då. Allt du har kan bli avgörande för dig vid en ev rättegång.Samla ,samla. Vågar du inte ha det hemma, be någon du känner hjälpa dig. Har du ingen. Gå till vårdcentralen och visa dina skador. Det är det allra bästa . Jag vet hur svårt det är att komma iväg till polisen. Det kan ta månader, år. Men ge aldrig upp. Det finns ett annat liv därute. Kramar P
ps. På tal om att förneka saker. X har inte än idag efter snart ett år i fängelse lyckats erkänna något som han gjort mot mig. Jo, föresten ..han erkänt att han varit otrogen och att han faktiskt tyckte att jag var fet. Vilket erkännande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
1 kommentarer:
Hej Pernilla..Följer troget din blogg..jag kan bara inte smälta det du berättar..det gör mig så ont,att nån blir utsatt för sånt..man blir liksom ledsen..jag lider med dig,på nåt sätt vet jag hur det är..inte min karl,men på ett annat plan.Kan berätta nån gång,när du har ork..jag vet vilka "skador" det sätter..all lycka framåt <3..kram Katja
Skicka en kommentar