onsdag 23 november 2011
Stjärnor som ska lysa...
00:56
Öppnar skåpet och plockar ut julstjärnorna som ska pryda hemmet även i år.
Får en stark känsla av ångest , och det knyter sig i magen.
Minns så väl när jag plockade ner dem i Januari i år.
La dem högst upp i skåpet i köket och tänkte och undrade hur Julen skulle bli nästa år.
Nu har det snart gått ett år, och jag hoppas att denna Jul ska inbringa hopp och frid i mig.
December 2010, mamma blir allt svagare och läggs in på Intensiven .
Minns att pappa ringer och säger att nu har mamma åkt upp.
Ville inte förstå , att mamma skulle bli sjuk med, i mitt redan så röriga och destruktiva liv.
Kunde knappt andas den där morgonen, pappa ringde, barnen var här, och syster kom ner och hämtade mina barn.
Jag fick liksom ingen luft och jag grät oavbrutet. Det blev för mycket.
Jag visste att mamma var dålig, men inte hur dålig.
Jag minns att jag sa till syrran - Vet du , jag klarar inte det här.
Hon visste inte mycket om min situation med X då , även om hon anade lite.
Men hon sa , det är lugnt, jag tar hand om barnen, så kommer du upp när du orkar.
Vet att jag tänkte, när jag orkar !!! Jag var vid den tidpunkten i så dåligt skick själv, så jag nästan kräktes ut min ångest . Så blir älskade mamma sjuk med.
Och det knyter sig i mig att de inte har fått reda på någon om mitt destruktiva liv med X.
Inte läge då .
Syster tar barnen upp till sig, jag försöker lugna ner mig.
Plötsligt hör jag X från sovrummet säga - Brer du några mackor åt mig ?
Hörde jag rätt ? Bre mackor , nej du , sa jag. Jag ska till min familj . Och det är Nu.!!
Lämnade X hemma med sista orden från honom som var - Du vet att din mamma ska dö va ?
Idiot tänkte jag och drog igen dörren med en smäll.
Efter en timme dök även X upp hos syrran ny duschad och pigg ,och skulle "leka " trevlig.
Tiden som följde December tom nu har varit den värsta tiden i mitt liv.
Mamma blev sjuk i sin jävla skit cancer. Mamma med energi som få, blev plötsligt liggandes helt utan ork.
Och just då gjorde jag något som inte kunde vänta, en anmälan mot X.
Sen rullade allt på .
Tiden går på något konstigt sätt, och man är mitt i allt utan att ens hinna känna efter .
Det här året har verkligen varit en prövning.
Mina förhör hos polisen, rättegångarna, samtal med advokater och rättsläkare.
Så många tårar och så mycket kraft det har tagit.
Mammas cancer, mammas positiva besked, som blev negativa. Nya metastaser och nya cellgifter och strålningar.
Besöksförbud blev kontakt förbud .Ett år flyter på.
Mamma förändras , mamma har en enorm livsgnista.
Vi ska igenom detta med.
Att plocka fram stjärnorna igen nu, efter förra julen är tufft.
Det ska ju innebära glädje och värme.
Minns så mycket obehagligt och jobbigt , men ska försöka låta värmen och fina minnen vinna.
Dagen innan julafton var mamma svag och jag vill vara hos henne och pappa på kvällen den 23 e.
X var som vanligt på fest med familjen.
Han tyckte att jag skulle dyka upp, men jag ville helst vara med MIN familj.
Jag åkte hem själv natten mot julafton.
Vid 04 på julaftons morgon ringde X och hans bror på dörren. Icke nyktra.
Jag kände då hur ilskan rann ur mig och sa att nu får det vara nog.
X bror tyckte att jag tog i lite för hårt och skulle tillrättavisa mig med ord som , är du inte lite väl hårt mot X nu, vi har ju bara festat lite..
Jäklar vad jag tog tillfället i akt och kastade ur mig så mycket jag kunde.
Visst var både X och brodern icke vid sina sinnens fulla bruk, men jag körde på.
X blev självklart hotfull, och brodern frågade då X om det verkligen stämde det jag sa.
X nekade, men brodern sa då att han trodde på mig.
Tumult uppstod mellan dem, och jag kände: STOP...
Det var julaftons morgon ,mamma var svårt sjuk, jag skulle ha mina barn snart, och klockan närmade sig 05.
Brodern sa orden , du vet att vi tycker om dig i familjen Pernilla.
Det var inget jag kände av vid rättegångarna.Eller tiden efter..
Med hopp om att denna Jul ska fylla mig med inre frid, ska jag ny låta stjärnorna lysa av ro och värme.
Jag tror inte på Gud, eller jag vet inte, jag har i alla fall ( utan att vara mer troende än det flesta av er andra), bett till han där uppe varje dag sedan mamma blev sjuk.
Och kanske har det hjälpt, kanske har hennes egna starka vilja att leva hållt henne kvar.
Och kanske var det min starka kärlek till att leva i lycka med barnen och min familj som gjorde att jag inte valde att avsluta när det var som natt svartast.
För natt svart var det, så många ggr.
Bygger upp mitt liv nu, kämpar så väldans , och hoppas att mamma ska bli frisk snart.
Så vi kan ta igen de 3 åren som jag var ifrån dem alldeles för mycket.
Det finns något i det Kungen sa när han sa - Nu vänder vi blad.
Jag vill vända blad, men jag vill veta att det bakom bladet innbringar lite hopp och glädje.
Så snälla du där bakom molnen.
Det är dax för mig att få solen nu, jag har ju haft min skit tillräckligt..Snälla :)
Tänker på vad som var värst med det X gjorde med mig.
Kränkningarna , slagen, sparkarna, eller bara psykandet som gjorde att jag själv tappade bort mig helt.??
Nu vet jag att orden som X uttalade om min mors tillstånd , samt de vidriga orden som kom i brev från Socialen : X har anmält Oro för Pernillas barn. Det tog hårdast på mig.
Lämna min familj ifred din lilla sorgliga människa.
Och mig rör du inte igen, för nu är jag så mycket starkare än dig.
Dax att sova lite, stjärnorna ska få vara tända nattetid.
En liten föraning och tro om att allt kommer att bli ljusare nu ...
GOD
NATT
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
6 kommentarer:
Tårarna kommer som vanligt när jag läser det du skriver min vän, du har en förmåga att få fram de starka känslorna så att de känns så nära!
Även om din julkänsla har blivit knäckt så vet jag att den kommer den att komma tillbaka, vi jobbar extra på det på torsdag!!
Kommer ändå att tänka på Sara Löfgrens låt "starkare än du" när jag läser, det känns som om det kunde vara dina ord! Kramar <3
Pernilla, jag känner knappt dig men känner MED dig något enormt! Är glad att jag fått tagit del av din blogg, även om det är mycket tunga saker att läsa så är det fantastiskt att du lyckats ta dig ur eländet och jobbar dig tillbaka till livet..du ger säkert många tjejer i samma situation en knuff i rätt riktning och ett stort stöd. Jag själv är helt främmande för detta, har aldrig varit med om det själv eller känner någon som varit det (vad jag vet iaf...hoppas inte!) Har gråtit varje gång jag läst, men ser ju ditt hopp och ljus i livet bli starkare hela tiden..och det är ju det som är så härligt att läsa också. Ta hand om dig och din fina barn, hoppas ni får en fröjdefull jul tillsammans så gott det går. Massor med kramar!
TACK FINA GOA NI ..KRAMAR TILLBAKS
Tänker på dig Pernilla och unnar dig verkligen en riktigt extramysig jul i år. kram från Kaisu
Många styrkekramar från mig!Nu kan det bara bli ljusare eller hur!Pernilla Ekvall
Det kan bara bli ljusare ..TACK..Det hoppas jag verkligen..Kram och tack för era tankar ..
Skicka en kommentar