lördag 26 november 2011
Rädslan ....
00:19
Hej, hoppas att er kväll varit mysig och behaglig.
Själv har jag haft en härlig kväll med mina små.
Film kväll och en hel del glada skratt.
Värmande i hjärtat..
Fick igår återigen en fråga som handlade om Rädsla.
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om det , hur jag känt och hur jag känner nu ang X.
Jag beskrev det tidigare så här:
Jag har varit rädd.
Hela mitt förhållande med X präglades av rädsla av vad som skulle komma nästa ggr.
Först var jag rädd att mista honom eftersom han hade andra vid sidan om mig.
Sen var jag rädd för alla lögner han började manipulera mig med.
Efter det var jag rätt för alla kränkande ord och senare blev det slagen som jag var rädd för.
Jag skulle vilja förtydliga detta nu.
Ju längre ifrån det jag kommer, ju mer tid får jag för eftertanke.
Som jag sa så fick jag frågan igår , och jag skulle säga så här idag.
Rädslan för vad som skulle hända eller vad som följde efter , av det som skedde var naturligtvis rädsla. Att aldrig veta.
Det som jag nu förstått, och som kanske var den största rädslan var självklart att jag tappade bort mig själv.
Att en annan människa "vred" mig ut och in på ett sätt som jag tillslut inte kunde hantera.
Mitt eget liv blev inte hanterbart.
Att tappa tron på sig själv och att tappa hoppet. Det är tungt,svårt och gör riktigt ont.
Att inte veta, och att tillslut inte känna. När man höjer sin smärt tröskel och accepterar vidrigheterna, på ett egentligen absurt oacceptabelt sätt.
Alla gånger som jag tog och "accepterade".
Det är en rädsla som jag kan känna idag, men inte kände då.
Då kunde jag känna smärta av att han kallade mig för att vara den som var "där nere" medans han X var "där uppe ".
Jag kunde känna smärta av att han förminskade mig, och att kränkte mig till att bli osynlig och obetydlig. Att inte vara någon.
Jag kunde känns smärtan när han stampade mig på fötterna eller när han drog i mitt hår.
X och jag åkte på semester till Italien och väl därnere var han ljus / och han var mörk.
Det var en rädsla att jag trots att jag visste hur han var han åkte dit tillsammans. Och även fast han vred om mitt finger ( även där ) , så jag stukade det, fortsatte jag som "vanligt", det är en rädsla idag.
Jag var ju egentligen ingen svag människa, man det var så lätt för X att få mig svag.
Det är en obehaglig känsla.
Man tror sig känna sig själv efter fyllda 30, men så finner man sidor man inte visste fanns.
Att jag skulle hamna i greppet av en "sociopat" "psykopat" eller vad man ska kalla honom .
Är noga med att tilllägga återigen att detta är MINA ord.
Det skulle jag aldrig tro var möjligt för 11 år sedan när jag gick med magen i vädret och väntade mitt första barn.
Huset var färdigbyggt, väntan på barnet , lycka och bröllopsplaner.
Livet blir inte alltid som man kanske önskar eller planerar.
Att jag och barnens pappa separerade är en sorg i sig , men en hanterbar sorg som vi kommit över. Barnen accepterar det och barnens pappa och jag är goda vänner idag.
Men att jag skulle bli kränkt, förminskad, förlöjligad, slagen och sparkad, det var inte alls med i mina planer för framtiden.
Men som jag tidigare sagt, även om solen har svårt att visa sig ibland.
Allt går om man vill, och jag vill verkligen komma i mål.
Jag vill, jag kan och jag ska.
Låt aldrig någon någonsin ta ifrån er tron på er själva..
Kram Pernilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
0 kommentarer:
Skicka en kommentar