söndag 13 november 2011
Tack pappa...
22:43
Så här på fars dag vill jag skriva ut min otroliga tacksamhet över mina föräldrar.
Just idag ..PAPPA ...
Vet i egenskap som mamma att man gör allt för sina barn.
Pappa, du har gjort allt för mig..Alltid.
Jag borde aldrig låtit det gått så långt.
Jag borde kommit till dig och mamma.
Jag visste att ni fanns där, men jag gled långt ifrån er.Det gjorde ont, det högg och jag kämpade för att upprätthålla någon slags heder i att jag svek er.
Ni försökte ifrågasätta, men jag ville inte.
Jag ville inte lyssna.Jag skämdes.
Jag ångrar mig så djupt att ni inte fick veta.
När du och mamma satt där på rättegången och såg bilderna på mig blå, och hörde min historia hur jag levt, så gjorde det så ont i mig.
X satt rakt över helt oberörd och du fick svälja flera ggr för stt behålla ditt lugn.
Jag är ju mamma själv nu. Hade någon kränkt , slagit och sparkat på min dotter eller son, då hade mitt föräldrar hjärta slitits i bitar.
Kunde känna din förtvivlan som pappa att sitta där och lyssna och se, utan att ha vetat.
Du har alltid funnits för mig.
Tack pappa för att du alltid var närvarande.
Tack för alla gånger du knutit mina fotbollsskor innan jag kunde själv.
Tack för alla timmar som du fanns vid min sida, i regn, i sol, i gryning eller skymning.
Vi var ett team, du och jag.
Du litade på mig , och följde min resa på fotbollsplan och utanför den.
Alltid på plats först och alltid den som lämnade sist.
Aldrig något gnäll.
Jag har aldrig saknat någonting.
Jag vet att du hade hjälp mig.
Och jag önskar verkligen att du hade fått hjälpa mig.
Ditt måtto att allt alltid löser sig stämmer..
Ditt måtto att aldrig ge upp stämmer...
Ditt måtto att genom slit kommer tillslut belöning..stämmer.
Jag visste det så väl, men X fick mig svag.
Han pratade om dig / oss som om vi var där nere och de var där uppe.
Och när jag låg nere på botten där han "släppte" av mig efter sina försök att överleva själv.
När X kastade all sin egna ångest i ansiktet på mig...Då djupt där inne visste jag att du fanns där och skulle lyfta upp mig om jag hade sträckt ut handen.
Du hade aldrig tvekat.
Du har aldrig tvivlat på mig.
Samtalet som kom efter att X blivit häktad.
PAPPA, jag önskar så att det hade kommit från mig, men jag orkade inte.
Jag orkade inte efter att mamma hade blivit sjuk.
Jag tyckte att du och mamma hade nog.
När mamma blev sjuk så behövdes era krafter där, och jag kunde helt enkelt inte få ur mig ordet HJÄLP..
Men sen kom samtalet ialla fall, du ringde mig, det var jag som skulle ringa dig.
Jag antar att du fick en hård smäll i ansiktet när jag började berätta.
Du pratar alltid mer än mig...Men då var du plötsligt tyst.
Jag tömde mig i en timme, minns att jag stod på kortsidan av huset ute i den något smälta snön.
Minns din tystnad när jag berättade om hur jag levt i nästan fyra år.
Kränkning av hårt verbalt slag ,och när du frågade om han hade slagit mig och jag svarade JA, då kunde jag nästan känna din frustration genom min mobil telefon.
Tog inte många minuter innan du var här..
Du höll om mig som jag vore ett barn igen och invaggade mig i trygghet.
Du gick runt här i huset och jag visade allt som X förstört, hålen i dörrarna,och de övermålade reglerna på väggen som ändå kunde skymtas bakom det snabbt övermålade färgen..
Sen kom frågan som jag aldrig svarade på ..Varför Pernilla, varför kom du inte till oss..?
Jag har inget svar på den frågan..
Jag har alltid vetat i mitt hjärta att du och mamma finns för mig.
Och jag är övertygad om att all den kärlek som du gett mig som barn,den gör att jag nu läker snabbare.
En grundtrygghet som jag önskar att alla fått känna som barn..
Pappa vi är ett team du och jag.
I min första min "vänner bok" stod det på raden om vad man ville bli när man blir stor: Hjälpa pappa med bryggan...
Andra ville bli frisör eller veterinär.
Jag är så otroligt evigt tacksam för att just du är min pappa.
Och jag kommer aldrig lämna er i siktet igen..
Nu kämpar vi tillsammans med mamma för att hon ska bli helt frisk.
Vi klarar det här..Som ett team..
Älskar dig och mamma.
Just idag ..PAPPA ...
Vet i egenskap som mamma att man gör allt för sina barn.
Pappa, du har gjort allt för mig..Alltid.
Jag borde aldrig låtit det gått så långt.
Jag borde kommit till dig och mamma.
Jag visste att ni fanns där, men jag gled långt ifrån er.Det gjorde ont, det högg och jag kämpade för att upprätthålla någon slags heder i att jag svek er.
Ni försökte ifrågasätta, men jag ville inte.
Jag ville inte lyssna.Jag skämdes.
Jag ångrar mig så djupt att ni inte fick veta.
När du och mamma satt där på rättegången och såg bilderna på mig blå, och hörde min historia hur jag levt, så gjorde det så ont i mig.
X satt rakt över helt oberörd och du fick svälja flera ggr för stt behålla ditt lugn.
Jag är ju mamma själv nu. Hade någon kränkt , slagit och sparkat på min dotter eller son, då hade mitt föräldrar hjärta slitits i bitar.
Kunde känna din förtvivlan som pappa att sitta där och lyssna och se, utan att ha vetat.
Du har alltid funnits för mig.
Tack pappa för att du alltid var närvarande.
Tack för alla gånger du knutit mina fotbollsskor innan jag kunde själv.
Tack för alla timmar som du fanns vid min sida, i regn, i sol, i gryning eller skymning.
Vi var ett team, du och jag.
Du litade på mig , och följde min resa på fotbollsplan och utanför den.
Alltid på plats först och alltid den som lämnade sist.
Aldrig något gnäll.
Jag har aldrig saknat någonting.
Jag vet att du hade hjälp mig.
Och jag önskar verkligen att du hade fått hjälpa mig.
Ditt måtto att allt alltid löser sig stämmer..
Ditt måtto att aldrig ge upp stämmer...
Ditt måtto att genom slit kommer tillslut belöning..stämmer.
Jag visste det så väl, men X fick mig svag.
Han pratade om dig / oss som om vi var där nere och de var där uppe.
Och när jag låg nere på botten där han "släppte" av mig efter sina försök att överleva själv.
När X kastade all sin egna ångest i ansiktet på mig...Då djupt där inne visste jag att du fanns där och skulle lyfta upp mig om jag hade sträckt ut handen.
Du hade aldrig tvekat.
Du har aldrig tvivlat på mig.
Samtalet som kom efter att X blivit häktad.
PAPPA, jag önskar så att det hade kommit från mig, men jag orkade inte.
Jag orkade inte efter att mamma hade blivit sjuk.
Jag tyckte att du och mamma hade nog.
När mamma blev sjuk så behövdes era krafter där, och jag kunde helt enkelt inte få ur mig ordet HJÄLP..
Men sen kom samtalet ialla fall, du ringde mig, det var jag som skulle ringa dig.
Jag antar att du fick en hård smäll i ansiktet när jag började berätta.
Du pratar alltid mer än mig...Men då var du plötsligt tyst.
Jag tömde mig i en timme, minns att jag stod på kortsidan av huset ute i den något smälta snön.
Minns din tystnad när jag berättade om hur jag levt i nästan fyra år.
Kränkning av hårt verbalt slag ,och när du frågade om han hade slagit mig och jag svarade JA, då kunde jag nästan känna din frustration genom min mobil telefon.
Tog inte många minuter innan du var här..
Du höll om mig som jag vore ett barn igen och invaggade mig i trygghet.
Du gick runt här i huset och jag visade allt som X förstört, hålen i dörrarna,och de övermålade reglerna på väggen som ändå kunde skymtas bakom det snabbt övermålade färgen..
Sen kom frågan som jag aldrig svarade på ..Varför Pernilla, varför kom du inte till oss..?
Jag har inget svar på den frågan..
Jag har alltid vetat i mitt hjärta att du och mamma finns för mig.
Och jag är övertygad om att all den kärlek som du gett mig som barn,den gör att jag nu läker snabbare.
En grundtrygghet som jag önskar att alla fått känna som barn..
Pappa vi är ett team du och jag.
I min första min "vänner bok" stod det på raden om vad man ville bli när man blir stor: Hjälpa pappa med bryggan...
Andra ville bli frisör eller veterinär.
Jag är så otroligt evigt tacksam för att just du är min pappa.
Och jag kommer aldrig lämna er i siktet igen..
Nu kämpar vi tillsammans med mamma för att hon ska bli helt frisk.
Vi klarar det här..Som ett team..
Älskar dig och mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
4 kommentarer:
Härlig att läsa,men sådan genuin inlevelse...varenda gång jag läsaer din blogg,ser jag en del av mig själv,men avsaknad av en pappa(och mamma),det var dom som gjorde mig illa...du berör mig,på ett sätt som ingen annan gjort förut!Du ger mig hopp,om att livet är tufft ibland,men man härdar ut..konstigt va?
Önskar jag hade haft en sådan pappa-minns att jag ringde honom en gång,och bad om hjälp vid en liknande sist du har suttit i..-som svar fick jag-jag orkar inte med er...det sitter djupt i mig än idag..
Jag kan känna din smärta,din sorg och frustration,som jag antar att du bär på,den gör mig ont..men jag VET,att du en dag,är en hel Pernilla igen,men det tar tid..jag vet!
Blir varm inombords när jag läser vilken pappa(även mamma säkert)du har,och att ni har den relationen..sjukt att det ska behöva hända så grova saker,att man inte berättar bara..men som du skrev-din mamma var redan sjuk..och du trodde du skulle belasta honom..knepigt värre!
Många många kramar i höst mörkret <3 <3 <3 <3
H.K....
Jisses vännen, där träffade du mitt i prick och gjorde att klumpen i halsen brast! Hulkar med tårar som faller...
SÅ rörande, fint du beskriver din pappa "B"...
LYCKA...<3
Åh du H.K..vem du en är..Jag skickar dig kramar..Visst önskar man att alla hade älskvärda föräldrar.Men det är många som har total avsaknad av kärlek hemifrån. Det finns dock en styrka hos människor som växer upp utan närvarande föräldrar med ..Som andra saknar..<3
Det är verkligen berörande att läsa hur du älskar din pappa. Också så skrämmande att en så fin kärleksfull relation kan bli frusen av en dålig man. Hur en enda människa kan få en att ta avstånd från sin älskade pappa. Hoppas ni har den starkaste kontakt nu.
Skicka en kommentar