onsdag 30 november 2011
Förändringen...
23:46
I April 2008 flyttade jag till en 2,5 a, i stan.
Från vårt hus som jag och min dåvarande man byggt, till en lägenhet mitt i stadens brus.
2008 skulle bli en nystart i mitt liv.
Nu vet jag att det var då katastrofen började.
Förväntansfull men även med viss oro i kroppen över hur livet skulle bli, flyttade jag ändå dit.
Lämnade min familj , och skulle starta om.
Ni vet, när man kört fast i sitt äktenskap eller förhållande och allt känns ljusare på den "andra" sidan.
Det var förvisso mycket glädje och även en stund av tanke och tid att finna mig själv, men jag minns de första nätterna där i MIN egna lägenhet mitt inne i stan.
Spårvagnen gick precis utanför, bilar passerade och ljuset från de ständigt tända gatlamporna lös in som tunna strimmor genom lägenhetens väl använda persienner.
Det gick ju inte att somna, och det gick inte att vakna med glädje.
En enorm oro och ångest över att inte få somna och vakna med mina barn varje dag infann sig genast, och lämnade mig aldrig.
Jag åkte varje morgon "hem" tillbaks , för att fixa barnen,se dem, pussa på dem , och krama dem. Önska dem en fin dag på dagis och skola, och samtidig undra vad jag egentligen höll på med.
Det var inte det att jag inte "litade på " att barnens pappa fixade allt och det som följde.
Det var min egen ångest som givetvis gjorde sig hörd.
Varannan mamma vecka lät inte som ett bra upplägg, jag hade väldigt svårt att acceptera det, och vi började med var 3 e dag.
Dottern förklarade efter ett tag att var tredje dag inte var någon bra "metod", så det fick bli varannan vecka .
Kloka , underbara barn..
Barnen trivdes nog ganska bra i mitt lilla, men ack så mysiga boende.
De gjorde det bästa av allt, och jag tror inte att barnen bryr sig så vart vart de är med mamma eller pappa, bara de ÄR tillsammans med dem.
Små barn som står inför stora förändringar. Mina mirakel April 2008..
Från vårt hus som jag och min dåvarande man byggt, till en lägenhet mitt i stadens brus.
2008 skulle bli en nystart i mitt liv.
Nu vet jag att det var då katastrofen började.
Förväntansfull men även med viss oro i kroppen över hur livet skulle bli, flyttade jag ändå dit.
Lämnade min familj , och skulle starta om.
Ni vet, när man kört fast i sitt äktenskap eller förhållande och allt känns ljusare på den "andra" sidan.
Det var förvisso mycket glädje och även en stund av tanke och tid att finna mig själv, men jag minns de första nätterna där i MIN egna lägenhet mitt inne i stan.
Spårvagnen gick precis utanför, bilar passerade och ljuset från de ständigt tända gatlamporna lös in som tunna strimmor genom lägenhetens väl använda persienner.
Det gick ju inte att somna, och det gick inte att vakna med glädje.
En enorm oro och ångest över att inte få somna och vakna med mina barn varje dag infann sig genast, och lämnade mig aldrig.
Jag åkte varje morgon "hem" tillbaks , för att fixa barnen,se dem, pussa på dem , och krama dem. Önska dem en fin dag på dagis och skola, och samtidig undra vad jag egentligen höll på med.
Det var inte det att jag inte "litade på " att barnens pappa fixade allt och det som följde.
Det var min egen ångest som givetvis gjorde sig hörd.
Varannan mamma vecka lät inte som ett bra upplägg, jag hade väldigt svårt att acceptera det, och vi började med var 3 e dag.
Dottern förklarade efter ett tag att var tredje dag inte var någon bra "metod", så det fick bli varannan vecka .
Kloka , underbara barn..
Barnen trivdes nog ganska bra i mitt lilla, men ack så mysiga boende.
De gjorde det bästa av allt, och jag tror inte att barnen bryr sig så vart vart de är med mamma eller pappa, bara de ÄR tillsammans med dem.
Små barn som står inför stora förändringar. Mina mirakel April 2008..
Vi fixade och donade och fick det väldigt mysigt. Till min hjälp förutom de här två små fixarna hade jag Maria, Jennie , Helena och Angelica..TACK
Tyvärr varade inte den där glädjen som skulle komma och infinna sig, som jag hade hoppats. Livet blev inte som jag hade önskat, och även fast jag träffade X och blev väldans förälskad, så blandades de känslorna ganska omedelbart med den obehagliga oron i magen. Den oron.
Minns att fotografier var viktiga för mig. Jag hade fyllt min lägenhet med nya saker från IKEA och det var inte mycket som följde med från mitt tidigare hem. Men foton det satt jag upp , så mycket jag kunde. MAN TOG LIKSOM MED SIG EN LITEN MEN VÄLDIGT BETYDANDE DEL AV SIG SJÄLV.
Hur mitt liv sedan förändrades har ni kunnat följa här i bloggen. Att jag skulle möta på en man som X fanns inte ens i min galnaste fantasi. Mina små mirakel som är så kloka och fina fick vara med om en resa långt mycket längre än de flesta andra barn under 10 år får vara .
Efter ett år var barnen och jag tillbaks på gatan där vi skulle bo .Gatan där vi var hemma.Huset som jag lämnade i hopp om ett enklare liv. Men då med X som flyttade med.
Och livet blev svårare än vad jag någonsin kunnat ana.
4 år har snart gått sen den där April dagen 2008.
Nu är det bara jag och barnen här igen. BARA VI TILLSAMMANS. Utan X och utan oro i magen, utan ångest som spökar, och med framtiden som ljusnar för varje dag.
Vilken resa vi har gjort, och vilken resa vi ska göra , tillsammans genom livet.
Mina älskade små mirakel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
1 kommentarer:
Pernilla du är en stark person som tagit dig hit...där du är nu...Du hjälper andra att sätta ord på känslor... ord som man själv bär inom sig...men svårt att forma...det är när man vågar prata om tramat som man varit med om... som orden kommer ut i ljud... och det är en befrielse... Jag är så glad att jag träffat dig... det finns två ledstjärnor som leder mig rätt... att våga forma orden ut i ljud... det är DU och en KVINNA som jag samtalar med ofta...Mina vänner betyder också oerhört mycket för mig... så fortsätt skriva... Kärlek till dig <3<3<3... Marie
Skicka en kommentar