I April 2008 flyttade jag till en 2,5 a, i stan.
Från vårt hus som jag och min dåvarande man byggt, till en lägenhet mitt i stadens brus.
2008 skulle bli en nystart i mitt liv.
Nu vet jag att det var då katastrofen började.


Förväntansfull men även med viss oro i kroppen över hur livet skulle bli, flyttade jag ändå dit.
Lämnade min familj , och skulle starta om.
Ni vet, när man kört fast i sitt äktenskap eller förhållande och allt känns ljusare på den "andra" sidan.


Det var förvisso mycket glädje och även en stund av tanke och tid att finna mig själv, men jag minns de första nätterna där i MIN egna lägenhet mitt inne i stan.
Spårvagnen gick precis utanför, bilar passerade och ljuset från de ständigt tända gatlamporna lös in som tunna strimmor genom lägenhetens väl använda persienner.


Det gick ju inte att somna, och det gick inte att vakna med glädje.
En enorm oro och ångest över att inte få somna och vakna med mina barn varje dag infann sig genast, och lämnade mig aldrig.
Jag åkte varje morgon "hem" tillbaks , för att fixa barnen,se dem, pussa på dem , och krama dem. Önska dem en fin dag på dagis och skola, och samtidig undra vad jag egentligen höll på med.


Det var inte det att jag inte "litade på " att barnens pappa fixade allt och det som följde.
Det var min egen ångest som givetvis gjorde sig hörd.


Varannan mamma vecka lät inte som ett bra upplägg, jag hade väldigt svårt att acceptera det, och vi började med var 3 e dag.
Dottern förklarade efter ett tag att var tredje dag inte var någon bra "metod", så det fick bli varannan vecka .
Kloka , underbara barn..


Barnen trivdes nog ganska bra i mitt lilla, men ack så mysiga boende.
De gjorde det bästa av allt, och jag tror inte att barnen bryr sig så vart vart de är med mamma eller pappa, bara de ÄR tillsammans med dem.


             Små barn som står inför stora förändringar. Mina mirakel April 2008..

Jag läste någonstans att Fotbollen förvandlar människor.
Jag läste att " Fotbollen är en passion,en drift, en kärlekshistoria som i några fall har kraften att starta krig och döda folk, det är sant, men oändligt mycket oftare byggt broar mellan människor, länder och raser. "


Det stämmer, fotbollen kan förvandla människor, och för mig är fotbollen något som jag verkligen blir glad av.
Ge mig en boll och jag kan inte vara still.
Gräset blir grönt igen, man längtar ut.
Premiär på Parken, varje år, man ÄR där.
Möten med människor, glädje, jubel och hopp.
Tips lördag med pling i rutan, vem minns inte ? Det var helg ..
Fotbollen är nog världens mest sociala "pryl"..
Den som älskar fotboll är aldrig riktigt ensam.


Även om man inte har den kärlek som jag har till fotbollen , säg den som inte minns VM sommaren -1994 ?
Hela Sverige bubblade av glädje.
Visst minns du ? Brolin, Dahlin, Andersson, Ingesson.
Visst minns du Ravellis räddningar i straffsparks läggningen mot Rumänien ?
Värme, glädje och hopp..En enorm glädje.

Hoppas att ni haft en mysig första advent, och att ni inte blåst bort..:)
Fy vilket underligt väder vi dras med.
Vart är vintern ? Hoppas att den kommer till jul i alla fall..
Ska ta mig en välförtjänt semester innan dess, men väl hemkommen igen får det gärna vara lite vitt ute ..




Har tänkt mycket på ord från en bekant , som i sin tur hade hört från en annan ang bla min blogg här.
Det är ju ofta så att någon hör något från någon annan och så vet man inte vad som är sant eller inte tillslut.
Det har vi väl alla varit med om någon gång , eller hur.


Men jag känner ändå att jag ska  ta upp "ämnet" för att det rör mig, och för att det handlar om en för mig viktig sak.


Det jag hade hört var bla att min blogg här skulle vara "too much" alltså , för mycket.
Och det ÄR den med.
Men jag antar att personen i fråga sa det i avseende att den tycker att jag utlämnar för mycket.


Jag är väl medveten om att det jag skriver kanske uppfattas av många som "för mycket", men det är också meningen.
Då har jag lyckats.
Hur skulle nyheterna fungera om det inte händer saker hela tiden som övriga världen ska få ta del av ?


Som jag sagt och kommer fasthålla vid så skriver jag för att hjälpa andra.
Det här jag skriver om har ju faktiskt hänt mig, och händer runt omkring oss hela tiden.
Hur ska vi få stopp på det , om ingen nämner det ?
Om det tystas och ingen får veta .


Jag är även väldigt väl medveten om att jag lämnar ut mig själv fullständigt i frågan.
Det är inget förhastat beslut, utan väl genomtänkt och allt jag skriver, skriver jag med mycket tanke innan.


Många av er kanske tänker att andra kan ta skada av det som skrivs ..
Jag skriver förvisso om en annan människa här.
Jag är dock noga med att inte nämna vid namn eller bild.
Jag är straffad för livet, jag kommer alltid ha minna minnen med mig .
Att skriva om detta är som jag alltid säger, mitt sätt att läka.
 De som lever med X i hans umgänge har vetat om hur han är långt innan jag och X träffades.


Det här är inget som jag "hittat" på , och det är inget som kommer som någon nyhet för vissa.
De som levt med X har även de fått känna på hans två olika sidor.
Att ingen tidigare satt ner foten innan mig ordentligt förstår jag.
För att "tävla" mot X är ingen lätt match.
Det är inget man frivilligt ger sig in i .
Och det är därför det "tystas" ner som det gör nu när han är släppt igen.
Som om han suttit där och blivit dömd helt oskyldigt ?


Att tycka att det här jag skriver är "för mycket" får ni gärna tycka.
För det är precis så som det är ."
Att bli i fråntagen sitt liv och viljan att våga leva, det är  "Too much" 
Att vakna och inte orka eller vilja leva fast man har barn, det är "För mycket"
Att höra när man sitter i förhör att det är flera varje vecka som anmäler samma sak som jag, även om mörkertalet är stort. Det är med Too Much.


När något blir för mycket kan man tolka det på olika sätt.
Jag var så jävla tömd på viljan att vilja leva . X tog det ifrån mig.
Att jag skriver som jag gör här, detaljerat och ingående, kanske kan stötas av några.
Men förhoppningsvis hjälpa många fler.


Det är så många redan, innan mig som har tagit" skada " av X , tro mig , jag vet.
Jag tycker att det är nog med det nu, och kanske kanske är det någon vilsen själ som träffar någon som X , som kikar in här hos mig och läser.
Beteendet startar oftast på samma sätt. Sen slutar det i katastrof.
Att lära sig att tyda "varningsklockorna" kan vara en stor hjälp på vägen..


Det finns ingen handbok för oss misshandlade kvinnor, det finns förvisso tips och råd och nummer man kan ringa.
Men man måste finna en väg ut, där man vet vart man kommer när man väl öppnar den där dörren som man har så väldigt svårt att kliva ut igenom.
Jag vill att människor ska veta vad som händer , och att även om det är en sjuhelvetes resa innan man kommer fram, så är det värt det..
Man måste få en inblick, en liten strimma av hopp , om att allt ordnar sig.
Det är inte lätt när man fumlar runt i mörkret...
Och när man tillslut tror att man är galen själv, vad är inte skönare då , att höra från någon annan att det man säger är trovärdigt, för att någon annan vågar dela det ..


Det hade hjälpt mig..
Nu är det min tur att hjälpa andra.
Att skriva som jag gör känner jag ingen skuld i .
Det X gjorde mig kommer jag aldrig att förlåta.


SOV
GOTT


I morgon är det dags för huvudstaden igen att få sig ett nytt besök av mig..= Ny energi:)

Hej, hoppas att er kväll varit mysig och behaglig.
Själv har jag haft en härlig kväll med mina små.
Film kväll och en hel del glada skratt.
Värmande i hjärtat..


Fick igår återigen en fråga som handlade om Rädsla.
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om det , hur jag känt och hur jag känner nu ang X.
Jag beskrev det tidigare så här:


Jag har varit rädd.
Hela mitt förhållande med X präglades av rädsla av vad som skulle komma nästa ggr.
Först var jag rädd att mista honom eftersom han hade andra vid sidan om mig.
Sen var jag rädd för alla lögner han började manipulera mig med.
Efter det var jag rätt för alla kränkande ord och senare blev det slagen som jag var rädd för.




Jag skulle vilja förtydliga detta nu.

Eftersom ni är så väldans många som läser min blogg nu , så vill jag återigen visa min tacksamhet över min vän MARIA, som gav av hela sig själv , för min skull när jag hade det som svårast..


Vänskapen till dig vännen, den är stark, varm och väldigt kärleksfull av vänskap.
TACK...



Bästa fina älskade Maria


Så kom den dagen när sann vänskap prövades.
Dagen som aldrig borde kommit, men infann sig ändå.


Stark, sann och modig stod du upp för mig.
Jag kommer aldrig att glömma det.
Har så mycket kärlek i mitt hjärta, för vad du gjort för mig.


Tack för att du fanns vid min sida..
Tack för att du aldrig gav upp.
Tack för att du tog emot mina söndergråtna ögon, och gav mig tid, 
luft och andrum…
Tack för att du orkade lyssna. På samma saga 1000 gånger om. 
För det var en saga, och alla sagor är inte goda.
Men alla sagor har ett slut.


Tack för att ingen tid var olämplig, när jag återigen behövde tröst.
Alla timmar, alla samtal  och alla frågor, som ältades om och om igen.
Vänskapen prövades.. På riktigt.. Du fanns där.


Tänk på din styrka när dina gråa dagar kommer, när saker känns 
jobbiga och tunga, som det gör i livet ibland…
Tänk på att du hjälpt mig upp . Upp från sorgens hål , och tillbaks till livet..


Jag hade inte klarat det utan dig.. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Kärlek till dig , från mig Pernilla
April 2011 ..När mitt liv börjar om…tack vare dig..

Öppnar skåpet och plockar ut julstjärnorna som ska pryda hemmet även i år.
Får en stark känsla av ångest , och det knyter sig i magen.
Minns så väl när jag plockade ner dem i Januari i år.
La dem högst upp i skåpet i köket och tänkte och  undrade hur Julen skulle bli nästa år.


Nu har det snart gått ett år, och jag hoppas att denna Jul ska inbringa hopp och frid i mig.
December 2010, mamma blir allt svagare och läggs in på Intensiven .
Minns att pappa ringer och säger att nu har mamma åkt upp.
Ville inte förstå , att mamma skulle bli sjuk med,  i mitt redan så röriga och destruktiva liv.
Kunde knappt andas den där morgonen, pappa ringde, barnen var här, och syster kom ner och hämtade mina barn.


Jag fick liksom ingen luft och jag grät oavbrutet. Det blev för mycket.
Jag visste att mamma var dålig, men inte hur dålig.
Jag minns att jag sa till syrran - Vet du , jag klarar inte det här.
Hon visste inte mycket om min situation med X då , även om hon anade lite.
Men hon sa , det är lugnt, jag tar hand om barnen, så kommer du upp när du orkar.


Vet att jag tänkte, när jag orkar !!! Jag var vid den tidpunkten i så dåligt skick själv, så jag nästan kräktes ut min ångest . Så blir älskade mamma sjuk med.
Och det knyter sig i mig att de inte har fått reda på någon om mitt destruktiva liv med X.
Inte läge då .


Syster tar barnen upp till sig, jag försöker lugna ner mig.
Plötsligt hör jag X från sovrummet säga - Brer du några mackor åt mig ?


Hörde jag rätt ? Bre mackor , nej du , sa jag. Jag ska till min familj . Och det är Nu.!!
Lämnade X hemma med sista orden från honom som var - Du vet att din mamma ska dö va ?
Idiot tänkte jag och drog igen dörren med en smäll.
Efter en timme dök även X upp hos syrran ny duschad och pigg ,och skulle "leka " trevlig.


Tiden som följde December tom nu har varit den värsta tiden i mitt liv.
Mamma blev sjuk i sin jävla skit cancer. Mamma med energi som få, blev plötsligt liggandes helt utan ork.
Och just då gjorde jag något som inte kunde vänta, en anmälan mot X.
Sen rullade allt på .
Tiden går på något konstigt sätt, och man är mitt i allt utan att ens hinna känna efter .


Det här året har verkligen varit en prövning.
Mina förhör hos polisen, rättegångarna, samtal med advokater och rättsläkare.
Så många tårar och så mycket kraft det har tagit.
Mammas cancer, mammas positiva besked, som blev negativa. Nya metastaser och nya cellgifter och strålningar.
Besöksförbud blev kontakt förbud .Ett år flyter på.
Mamma förändras , mamma har en enorm livsgnista.
Vi ska igenom detta med.
Att plocka fram stjärnorna igen nu, efter förra julen är tufft.


Det ska ju innebära glädje och värme.
Minns så mycket obehagligt och jobbigt , men ska försöka låta värmen och fina minnen vinna.


Dagen innan julafton var mamma svag och jag vill vara hos henne och pappa på kvällen den 23 e.
X var som vanligt på fest med familjen.
Han tyckte att jag skulle dyka upp, men jag ville helst vara med MIN familj.
Jag åkte hem själv natten mot julafton.
Vid 04 på julaftons morgon ringde X och hans bror på dörren. Icke nyktra.
Jag kände då hur ilskan rann ur mig och sa att nu får det vara nog.
X bror tyckte att jag tog i lite för hårt och skulle tillrättavisa mig med ord som , är du inte lite väl hårt mot X nu, vi har ju bara festat lite..


Jäklar vad jag tog tillfället i akt och kastade ur mig så mycket jag kunde.
Visst var både X och brodern icke vid sina sinnens fulla bruk, men jag körde på.
X blev självklart hotfull, och brodern frågade då X om det verkligen stämde det jag sa.
X nekade, men brodern sa då att han trodde på mig.
Tumult uppstod mellan dem, och jag kände: STOP...
Det var julaftons morgon ,mamma var svårt sjuk, jag skulle ha mina barn snart, och klockan närmade sig 05.
Brodern sa orden , du vet att vi tycker om dig i familjen Pernilla. 
Det var inget jag kände av vid rättegångarna.Eller tiden efter..


Med hopp om att denna Jul ska fylla mig med inre frid, ska jag ny låta stjärnorna lysa av ro och värme.
Jag tror inte på Gud, eller jag vet inte, jag har i alla fall ( utan att vara mer troende än det flesta av er andra), bett till han där uppe varje dag sedan mamma blev sjuk. 
Och kanske har det hjälpt, kanske har hennes egna starka vilja att leva hållt henne kvar.
Och kanske var det min starka kärlek till att leva i lycka med barnen och min familj som gjorde att jag inte valde att avsluta när det var som natt svartast.
För natt svart var det, så många ggr.
Bygger upp mitt liv nu, kämpar så väldans , och hoppas att mamma ska bli frisk snart.
Så vi kan ta igen de 3 åren som jag var ifrån dem alldeles för mycket.
Det finns något i det Kungen sa när han sa - Nu vänder vi blad.


Jag vill vända blad, men jag vill veta att det bakom bladet innbringar lite hopp och glädje.
Så snälla du där bakom molnen.
Det är dax för mig att få solen nu, jag har ju haft min skit tillräckligt..Snälla :)


Tänker på vad som var värst med det X gjorde med mig.
Kränkningarna , slagen, sparkarna, eller bara psykandet som gjorde att jag själv tappade bort mig helt.??
Nu vet jag att orden som X uttalade om min mors tillstånd , samt de vidriga orden som kom i brev från Socialen : X har anmält Oro för Pernillas barn. Det tog hårdast på mig.
Lämna min familj ifred din lilla sorgliga människa.
Och mig rör du inte igen, för nu är jag så mycket starkare än dig.


Dax att sova lite, stjärnorna ska få vara tända nattetid.
En liten föraning och tro om att allt kommer att bli ljusare nu ...


GOD
NATT

Hej ..


Bloggar alldeles för sent allt som oftast.
Dagar och kvällar rullar på och jag önskar mig fler timmar på dygnet.
Igår kväll fick barnen och jag spontanbesök av fina vänner , så det blev alldeles för sent bloggande då med.
Men , man ska ta vara på sina vänner och det var super mysigt att ha dem här.


Idag hade sonen lite svårt att somna, han ville se på tv, dricka vatten med kolsyra i ;), spela DS, prata om Zlatan. Det han inte ville var att sova. Inte alls. Så det blev en trött liten kille som tillslut somnade i mammas säng , för en liten stund sedan.


Har lite svårt för gränssättning :)..Vill gärna "ge" barnen så mycket jag kan av min vakna tid, och har oerhört svårt att säga till på skarpen : Nu lägger du dig ner och sover.
Kanske därför att de "kör" lite med mig också :)...


Minns ju själv när man inte kunde sova när man var barn, och man fick komma upp i soffan..Det var ju LYCKA ..


Jag får nog bli lite mer tydlig vad som gäller i vissa lägen :)
Som människa har man alltid saker att jobba mer på , och som mamma känner man sig inte fullt lärd i sin föräldrar roll. Kanske blir man aldrig full lärd ?. Eller måste man bli det ?
Kanske är det bättre att jobba på att bli tydligare i stället.


Det är så lätt att prata klokt i livet, det är så lätt att döma andra som gör si eller så , men när man kommer till sig själv, då är man plötsligt lite svajig med hur man ska agera i vissa situationer.


Hur många ggr har man inte haft åsikter om andra?
Jag har lärt mig så mycket på min krångliga väg från X.
Jag tänker mig för och försöker att inte döma någon utan att ta reda på fakta först.


Det är så många som har undrat hur jag kunde haft det så här hemskt och tokigt.
Det syns inte alltid på människor hur de mår, och det gamla talesättet : Mina ögon kan tindra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se. Den stämmer faktiskt väldigt bra.


För hur många av oss vet hur alla på gatan där just du bor har det innanför väggarna, bakom stängda dörrar.?
Man hälsar och hejar och frågar den vanliga frasen: -Allt bra ? Och man får alltid samma svar.- Bara bra här, själv då ?


Sorg syns inte alltid hos människor, i mitt fall hade sorgen nog blivit för tung att bära inombords, jag tror att min sorg tillslut rann över mig och att människor slutligen kunde läsa av mig.
Jag levde oerhört pressat och ångest laddat.


Fick ett mail av en bekant för att tag sedan, hon skrev- Pernilla , när jag mötte dig sist , då såg du verkligen eländig ut. Jag tänkte att du inte mådde bra .
Och det stämde så bra , för min sorg hade satt sig i hela mig och ville bara UT.
Men så långt ska det inte behöva gå- Det gör för ont. Det blir för svårt.


Utan att "lägga" sig i för mycket , kan man ha ett extra öga öppet på sin omgivning.
Känns något fel ? ..Tveka inte att fråga . Du kan rädda liv ...


Kram och god natt..//Pernilla















ps....Ni är så många som läser , och jag är verkligen så väldans tacksam över det.
Jag bär på en historia,den är sann, och den måste ut för att hjälpa andra....
Vintervarmaste TACK..