Vi vårdade mamma hemma och till en början så var inte LAH inkopplat.
Mamma hade livsglädje och var seg som kola brukade vi säga.
Mamma ville leva.
Pappa och hon gjorde otaliga resor till Linköping för att stråla och få cellgifter.

När mamma fick tumören i hjärnan , tror det var runt Augusti 2011 då började hon stråla huvudet , vilket gjorde att hon tappade allt hår.
Min mamma var en kvinna som tyckte om att vara fin, hon hade långa röda naglar och var alltid fin med kläder och smink.
Att tappa håret var tungt för henne, men dagens peruker är fantastiska.

I December 2011 skulle vi hela familjen åka till Karibien med första  stopp i Miami.
Mamma var ganska pigg för hon hade fått prova någon ny forsknings medicin, men resan var lång och jobbig.
Jag är väldigt glad över att vi fick den resan tillsammans, det blev vår sista.
Mamma hade fört lite dagbok som vi hittade efter hennes död, och hon hade skrivit i sin bok:
Nu åker jag i väg på min sista resa .

Hon visste inom sig att hon skulle dö, men hon klagade aldrig.
Inte en enda gång under hennes sista tid klagade hon.
När hon i maj 2012 skulle få rullator att gå med blev hon arg och sa att så gammal var hon inte .

Det tar på krafterna att se en anhörig dö.
Från Maj till hennes död i Augusti 2012 var obeskrivlig plågsam.
Mammas kropp orkade inte fler cellgifter och strålningar.
Över 100 ggr hade hon strålats och mer än det av doser cellgifter och skit.
Morfin plåster och lugnande om vartannat.
LAH  ( landstingets hemsjukvård ) hade kommit till oss för att prata om hur vi ville ha mammas sista tid .
Sista tid , vadå undrade vi ?
Läkaren som var en kvinna var arrogant och kall.
Hon svarade att om vi inte hade förstått att mamma skulle dö så var det dags att vi förstod det nu.

Pappa blev arg , reste sig och sa : Det är min hustru ni pratar om och deras mamma.
Läkaren behandlade mamma som en sak, inte en människa.
Jag skrev efter mammas dör ett brev till berörd avdelning.
Svar kom.

Mamma ville inte ha massor personal som sprang hemma , mamma ville att jag  syrran och pappa tog hand om henne. Det blev så .
Vi avlöste varandra hela dagarna från Juni till Augusti.
Mamma skulle dö och det fanns inget vi kunde göra.
Det gjorde så ont , men allt går , även om allt är overkligt.
Mamma hade så ont, överallt.
Vi kunde knappt ta i henne utan att hon skrek.

En gång skulle hon på toaletten , som var en flyttbar hjälpmedels hink eller hur man ska beskriva det.
Den stod vid sängen.
Eftersom mamma inte själv längre kunde gå så skulle vi hjälpa henne upp.
En undersköterska var där, jag , pappa och syrran.
Mamma var tunn, svag och blek.
Och hennes sorg i ögonen glömmer jag aldrig.
Det gör fortfarande ont.

Vi fick upp henne på något sätt, men hon ville inte , hon ville inte.
Hon spände sina stora bruna ögon i mig och skrek : Jag vill inte , jag vill dö nu .

Vad svarar man på sådant ?
Det var min mamma, jag ville ha henne kvar, men jag ville inte se henna så plågad.

Dagarna gick sakta fram.
Mamma blev allt sämre och det var inte frågan längre om hon skulle dö , utan när.
Personalen på LAH var verkligen inte bra.
Vi frågade ofta om hur lång tid mamma hade kvar , men fick luddiga svar hela tiden.
Allt från år till veckor.

En dag hade mammas mage svullnat upp rejält och hon hade ont.
Vi ringde den omänskliga läkaren som hade hand om mamma.
Hon kom förbi, kände och klämde på mamma , tittade på henne och sa ; Ja det kan vara en tumör eller så är det urinblåsan.

En människa ligger och ska dö, och får höra av en läkare att det kunde vara en tumör eller urin .
Mamma såg rädd ut.
Blev så jädrans arg..
Det visade sig vara urin.
Mamma kunde ju inte sköta sig själv och som anhörig förstår man inte allt.
Det är därför LAH kom ibland.
Mamma tömdes på ca 2 liter urin. Det gör ont fortfarande när jag tänker på det.

Vi ville ta ut mamma en sista gång så hon skulle få se himlen innan hon for upp till andra sidan, men mamma hade för ont för att vi överhuvudtaget skulle kunna ta i henne.

Sista tiden var hemsk.
Mamma hade liggsår som vi knappt kunde sköta om för hon skrek när vi tog i henne.
Vi tvättade henne så gott vi kunde.
Hennes näringsdrycker blev allt svårare att få i henne och hennes minne försvann sakta.

Dem 10 augusti 2012 fyllde mamma 65 år.
Vi skulle göra henne fin och byta kläder.
Det blev svårt.
I plågor byter man inte hur som helst.
Syrran och jag klippte upp hennes kläder och försökte få på nya så gott det gick.
Den avklippta blusen har jag sparad hemma. Den luktar fortfarande mamma och den ska sparas för alltid.

Mamma hade önskat sig jordgubb tårta, fast hon visste att hon inte kunde äta längre.
Pappa gjorde ändå en tårta , hon log åt oss ,men var ganska borta redan.
Lah var där på kvällen och jag frågade vad det var för blå sträck mamma hade på benen.
De förklarade att det blir så när kroppen håller på att stänga av .

Det var svårt att höra...Mammas kropp höll på att stänga av .
När skulle hon dö ?.
Vem skulle vara hos henne och hur skulle det bli ?
Vi varvade varenda minut hos henne, pappa , jag och syrran.
Min väldigt fina faster Monica var ett stort stöd för oss då och hjälpte till.

Fyra dagar senare den 14 augusti 2012 var det min tur att vara hos mamma på kvällen.
Det är det värsta jag varit med om och jag glömmer aldrig mammas blick.

Mamma hade inte varit medveten på tre dagar och maskinen som stod vid hennes säng och pumpade i henne morfin och skit gick hela tiden..Andningen var tung.
Jag satt och höll hennes hand och sa om och om igen förlåt för att jag utsatte mig för den mannen som kränkte mig, förlåt för att jag inte fanns hos er på två år, förlåt för massor..
Jag sa även att jag älskar dig mamma minst 10000 gånger och om igen.
Mamma svarade inte längre.
Hon kunde höra oss lite för när jag frågade vart hennes vigselringar var så tröck hon svagt i min hand.
Jag frågade mamma ; är de på landet , och då knep hon fingret svagt igen.

En timme eller två gick.
Pappa och jag var där, men det var jag som satt där då kl 20.20 Tisdagen den 14 augusti 2012.
Mamma öppnade plötsligt ögonen och jag skrek till pappa att komma samtidigt som jag fick upp telefonen och ringde syrran.
Ett djupt andetag och sen var allt stilla.
Mamma var död, och jag skrek rakt ut.

Livet skulle aldrig bli som innan, men jag är glad och tacksam över att jag fanns där då.
Mamma blev alldeles stilla. Vacker och obehaglig på samma gång.
Jag var tvungen att lyssna på hennes hjärta för att på något sätt förstå att nu var det slut.

Vad gör man sen ?
Helt absurt , helt sjukt och fruktansvärt jobbigt.
Vi tände ett ljus , pappa stängde hennes ögon .
Hon blev kall.
LAH kom och frågade vad vi ville att mamma skulle ha för kläder på sig när hon nu hade begett sig vidare till andra sidan.
Kläder ?
Syrran och jag for runt..Kläder ?
Vad skulle vi välja ?
Vi hittade en vacker kjol och blus som vi visste att hon tyckte om.
Hon var så vacker när hon låg där.
Sen ringde Lah begravningsbyrån och två män kom.

De skulle hämta mamma och de ville veta hur länge vi ville ha henne kvar ?
Hur länge ?
Vad många frågor.
Hur länge vill man ha kvar en död mamma ?
Absurt, jobbigt , panik.
De sa att eftersom det var sommar så rekommenderade de kort tid eftersom det var varmt.
Vi hade mamma kvar ca två timmar.
Jag höll hennes kalla hand och pratade med henne som om hon levde.
Sen kom de med den där otäcka båren och den röda manteln som de skulle svepa över.
Mamma var le lös och det var vidrigt att ta farväl i hallen där jag vuxit upp som barn.
Men mamma ville dö hemma, med oss omkring sig , och det fick hon.
Lappen sattes runt mammas tå , som man ser på film. Vi sa adjö, grät hejdlöst, jag tror jag kräktes med,
och sen försvann de ut till bilen.

Mamma blev 65 år och fyra dagar.

Farväl älskade mamma.
Livet blir sig aldrig likt, men livet går vidare.
I dag är det två tunga år sedan du dog och jag har så många frågor.
Mitt liv och min kropp var inte i balans innan, och det tar tid att läka.
Jag har haft så mycket ångest , yrsel och sorg .
Du fattas oss mamma.
Jag sitter på kontoret och skriver, och här finns du överallt.
Det känns fint och skönt på något sätt.

Plötsligt försvann livet från ögats fält <3
Älskade mamma.
Kram Pernilla