Jag känner mig som två Pernilla.
Jag Pernilla , blir två.
Ena sidan dras upp.
Andra sidan dras ner.
Båda med önskan att stanna i ett horisontellt läge.

Vill så gärna må bra.
Jag är värd att må bra.
Vi är värda att må bra .
Jag mår bra , väldigt bra , men emellanåt funkar saker sämre.

Jag va på G , som jag skrev innan.
Jag va verkligen på G.
Uppe...finally...uppe ...
För att stanna.
Skulle börja skriva om GLADA , härliga saker.
Inte mörker och skit..

Försöker att inte känna.Vet inte om det är ett bra sätt.
Tror det  är ett dåligt sätt...att tänka.
Inte känna, kan fungera ett tag, men sen "kommer alla känslorna på en om samma gång".
Skit.
Jag kan inte sluta att känna saknad efter mamma.Hur skulle det gå till.Tanken gör ont.

Mamma , faan också.
Mamma dog.
Vilken smäll...RAKT i hela mig.
Det värker, jag tar en panodil.
Det moler, jag tar en promenad.
Jag är trött, jag sover.
Jag får yrsel, jag får syn bortfall.
Jag åker till akuten..Har ett tryck på 160.
Stress blir diagnosen.
Hem igen.

En helg med kärlek.Min kärlek.
Tack , tack för att jag fick lycka att träffa just honom.
Min kropp slutar värka.
Det är skönt, jag känner mig hel, utan panodil.
Någon dag, eller två. LADDA, LADDA..
Lycka..TACK

Livet går upp och faller hårt ibland.
Jag har provat mycket nu.Det finns andra som har det värr.
Jag ska bara luska ut hur just jag fungerar med uppgång och fall.
När jag stegade in i rättsalen för snart två år sedan, och stod upp för min rätt ang den skit jag fått ta av ynklingen som trampade ner mig hade jag definitivt en sak att lösa.
Jag löste det..Jag blev stark och han fick sitt straff.
Jag gjorde vad jag var tvungen att göra.
Jag lärde mig något.

Detta med sorg efter mamma är något helt annat.
Det går inte att lösa.
Det kan bara läras att leva med.
Det kan hända vem som helst , när som helst.
Jag vet, jag är inte ensam.
Nu kom oturen till mig.
När jag nästan var uppe.

Kärlek hade jag också vunnit in i mitt liv.

Nu har jag en sorg att bearbeta.
En kropp som värker, ett tålamod som tryter och ett hjärta som saknar mamma .
Hela jag vill ut, vill röra på mig , vill skratta, vill vara glad.
Men min sorg ha satt sig i mina leder, i mitt psyke , i mitt tålamod.

Jag kommer reda ut detta med mammasorg med.
Livet är så här.
Att det skulle göra ont förstod jag, men att det skulle göra så här ont...Nope..
Det hade jag aldrig kunnat förutse.

Tar hjälp av att tänka på många av mina vänner som mist sina föräldrar.
Det läker.
Jag vet att det går att leva i glädje, ändock om sorgen gör sig påmind i många minnen, dofter, 
bilder, ljud , omgivningar och människor.
Behöver bara något som jag redan tjänat in.
TID..
Jag behöver tid.
Tid att läka. Ingen kan hjälpa mig rent själsligt denna gång.
Ingen, föutom tiden..
Under den tiden ska jag försöka, lova att försöka så mycket jag bara orkar...att omge mig med glada positiva saker. Familj, vänner och kärlek ..S..
Visst låter det enkelt.

Önskar att det var enkelt.Men det är svårt.
Dock kommer det att gå..

Jag saknar dig mamma. Igår, idag och för alltid.
Min smärta kommer att genomlidas med hopp om en framtid med mycket kärlek och dig mamma ljust bevarad i minnet..




Nu ska jag ta min stela, bleka , trötta kropp och försöka sova lite på min nyinköpta Tempur plagiat a`la IKEA madrass ,och hoppas att jag vaknar till en ny härlig dag i morgon..
Lovar att försöka i alla fall..
Jag är kär !!..det borde funka som läkande receptfritt tänkande.

God natt ..

Så närmar sig December med stormsteg ..
Vart tar tiden vägen ?
Är det inte underligt hur tid bara kan svepa förbi ?
Vissa dagar oberörda, andra fulla av intryck.

December är Julmånad.
Jul i år igen.

Jag vet inte hur det kommer att kännas.
37 år firades jul med mamma.
I år blir det min första jul utan henne.

Hur ska det kännas ?
Jag ska köpa henne ett  fint rött läppstift och lägga under granen.
Mamma älskade rött läppstift.
Det VAR mamma liksom.
Ni vet, ifall att det är så att det finns en annan sida.
Då ska hon se att det finns paket till henne med.

Sen ska jag höja glaset och skåla för att jag haft lyckan att få ha henne som mamma
i hela 37 år och 3 månader..SKÅL för det morsan.

När jag fyllde år i maj så köpte mamma och pappa en stor bukett blommor till mig.
Den var väldigt vacker, men lite udda för att komma från mamma och pappa.
Buketten innehöll rosa och lila blommor, och det var ovanligt att få från dem.

För mamma var det rött , gult och orange som gällde.

När jag fick den där buketten på min födelsedag så visste jag någonstans långt inne i mig att 
det skulle bli de sista blommorna jag fick av mamma.
Jag kände det i hela mig.
Dessutom uttryckte mamma sin beundran över blommorna.
Och de var verkligen vackra.

Jag bestämde mig för att spara två av blommorna i ett skåp.
Två så lika som möjligt. Jag tänkte att när, inte om, mamma dör, så ska hon ha en med sig, och jag ska behålla en.

När mammas sista andetag togs den där hemska , vidriga , sorgliga Tisdagen i Augusti, så fanns det inget annat för mig att göra än att åka hem till mitt skåp,
hämta den lilla torkade blomman, och lägga nära , nära mammas stannade hjärta.

Det kändes så fint och bra och jag är så glad att jag har den lilla blomman kvar hos mig.

Jävla skit att mamma dog.
Jag är så frustrerad över att hon inte finns här IRL längre.
Jag besöker hennes plats ofta.
Så ofta jag bara kan.
Hennes plats, som vi valt för hennes "sista" vila.

Egentligen är hennes plats runt omkring oss, men man ska ju liksom ha någonstans att gå till.
Platsen vi valde är vacker .
Den är "ljus" och vacker.
Jag var där idag, på min lunch.

När jag kliver ur bilen innan jag går upp mot den lilla kullen där mamma ligger
så fylls jag ständigt av värme.
Även fast jag känner mamma inom mig ALLTID,  vart jag än är.
I bland är det väldigt tungt att vara där, ibland går det lättare.

I dag var en tung stund, där, hos mamma.
Jag hade med min rosor.
Det har jag alltid.
Jag byter dem ofta. Mamma ska ha det fint, där hon vilar.

Idag var det jobbigt.Det var höst kyla i luften och gräset var aningen ner trampat och 
lerigt runtomkring. Det är höst.
Jag satt mig på huk och började prata med mamma.

Jag tänkte att om det nu är så att man vandrar vidare till andra sidan, så att säga, då hör du vad jag säger, fast vi kan inte se varandra. Det måste vara så . Så jag pratade. Diskuterade med mamma.
Men fick inget svar.
Mamma är ju död.
Men det känns bättre för mig att prata , än att sitta där tyst.

Det värker, jag mår illa, jag gråter.
Jävla skit.
Det var inte meningen att jag skulle mista dig mamma.
Inte nu.
Det var inte meningen att ditt magsår skulle bli dödligt.
Det var inte meningen att din lilla, lilla fläck på lungan skulle bli metastaser i hela din underbara kropp.

Helvete, jag är arg, jag är ledsen, jag vill kräks.
Jag sitter där på huk med leran under mina fötter och saknar mamma så att det gör ont.
Det var ju meningen att mamma skulle bli frisk , när jag hade klättrat upp och blivit hel igen.
Att vi skulle prata med varandra , som vi alltid gjort.

Nu satt jag där på min lunch och pratade med mamma, fast inte på riktigt.
Mamma ligger under mina fötter, fast i en urna, långt ner under leran. Känslan är inte ok, så att säga.
Men jag pratar ändå.

Jag säger:
Mamma , jag är så ledsen att det blev så här.
Jag har så ont, jag saknar dig så JÄVLA galet mycket.
Men jag kan inte få dig tillbaks, så jag måste gå vidare.
Mamma , jag är kär, jag är lycklig med honom, du vet.
Han jag pratade om , han du gärna ville träffa för att du såg att han gjorde mig lycklig.
Jag lovade dig att du skulle få träffa honom.
Kommer du ihåg ?. Jag sa : Mamma , du får träffa honom i höst.
Det blev inte så.
Du lämnade oss så fort.
Men vi har varit här, han och jag och jag mår bra med honom.

Mamma, livet går vidare och jag blir lyckligare och lyckligare med tiden.
Jag kan inte få dig åter, men jag ska alltid prata med dig / om dig. Kärleken är evig, vart vi än befinner oss.

Löven föll runt omkring mig där jag satt.
Lunchen var slut och jag gick tillbaks till bilen.
Tillbaks till jobbet, tillbaks till verkligheten.
Tillbaks till livet som faktiskt pågår, här och nu.
Jag är kär, och det känns fantastiskt.

Frusna fingrar i kalla natten.
Möter droppar från himlen.
Vatten.

Kalla fötter har långt att gå.
Kom hit ,
Jag vill pusta en stund.
Värma vartenda tå.

Sorgsna ögon , torkar tåren.
Hösten är här.
Vintern kommer.
När det knoppas visas våren.

Allt går runt.
Allt blir nytt.
Funderar på tiden som flytt.

Tanken , minnet , det som var,  försvann.

Älskar livet dock, är glad att vi har kvar varann.

Jag ringde 1177.

Jag sa -Hej , jag tror att jag är sjuk.

Rösten från 1177 frågade vad som var fel.
Rösten var en hon , i som jag gissar 50 års åldern.
Jag svarade: Trött och extrem huvudvärk, ont i leder och ännu mer trött.
1177 ställde massor frågor som , 

Kräks du ?
Mår du illa ?
Är du förkyld ?
Har du hosta?
Äter du några mediciner ?
Sover du ordentligt ?

Jag svarade Nej.
Nej, jag är inte förkyld, jag äter inga tabletter.
Och ja, jag sover.
Jösses, JA , jag sover.

1177 kunde inte ställa någon diagnos på telefonen, men hon hänvisade till 
City hälsans dropp in tider dagen efter mellan kl 08.00 - 9.30.

Okej sa jag.
Jag testar i morgon.

Men så innan 1177 la på så frågade hon- Du är inte deprimerad, eller ledsen för något ?
Jag blev plötsligt yr och sa - Jo, det är klart, ledsen är jag.
Min mamma dog för några veckor sedan.
Jag är fylld av sorg . Hela jag.
Det gör ont.

1177 var tyst några sekunder sen sa hon- Vad bra att du nämnde detta.
Symptomen du nämner kan vara sorg.
Vi pratade, hon och jag ganska länge efter detta.

Hon gav mig råd som att promenera, ta luft och umgås med människor jag tycker om.
Jag sa,  tack, det ska jag göra.

Mitt i sorgen så har jag glömt bort mig själv.
Jag har sörjt på mitt sätt.
Jag har känt, gråtit, svurit, skrikit och sovit.
Inte trodde jag att det kunde sätta sig fysiskt.

Rätt eller fel att gå undan, jag vet inte.
Men nu är det dags för att gå en lång promenad med någon jag tycker om.

Tack 1177 ♥

Vad tror du på när livet känns tungt ?


Jag har aldrig trott på något, men när mamma♥ blev sjuk så började jag knäppa mina händer och be till en herre kallad Gud.

Jag knäppte mina händer i 592 dagar .
På dag 593 dog min mamma ♥

Jag fick hjälp att be också.
En vän till mig har en stark tro , och hon lovade att när hon bad så skulle hon be för mamma också.
Jag tror hon gjorde det.

Jag tänkte att om det fanns någon rättvisa här på jorde livet så skulle Herren kallad Gud hjälpa mig att få behålla min mamma, många år till.




Om jag bad tillräckligt hårt och önskade innerligt, då skulle det säkert hjälpa.
Mamma skulle ingå i några av de % som överlevde cancern.
Precis så som jag själv var en av de % som överlevde att leva i en mycket destruktiv relation.
Det var så jag tänkte.
Jag tänkte i procent och i statistik.
Allt för att mitt hopp inte skulle svikta.
Hoppet ÄR det sista som överger människan.

Jag hade ju fått min skit.
Jag hade ju gått hela jäkla långa vägen "hem igen", och landat där.
Och det var ingen "buss som körde hem mig".
Jag fick gå hela långa svåra vägen själv.

X ord när han skrek till mig i December 2010 - Du vet att din mamma ska dö va ??.Dö , dö dö ..Får mig idag illamående och spyfärdig.
Så illa berörd av X ekande ord att jag skulle lätt kunna "hänga ut" aset här i både bild och namn.

2010 blev 2011 och 2011 blev 2012

Jag hade ju vunnit tillbaks "att få leva glad".
Mitt hjärta skrek- Gör inte så här mot mig.

Min tro idag är inte på någon herre kallad Gud.
Min tro idag är på mig själv.
Jag tror att jag kan skapa mitt liv utefter mina egna förmågor att hantera saker.
Det är inte Gud som hjälpt mig dit.
Det är Mia Törnblom på MT gruppen.

Mamma är död.
Hon kommer aldrig tillbaks till mig igen.
Ingen Gud kan ge mig mamma ♥ tillbaks till livet.
Inte fysiskt.
Jag tror på att jag ska klara att leva i lycka utan mamma här...på jorden.
För inom mig finns hon alltid kvar.
Hon finns i träden, i havet, i vinden och i min soffa.
Hon lever genom mig, mina barn, min syster, och hennes barn. 

Det är inget jag TROR.
Det är något jag VET.

God natt..alla..God natt mamma ♥
TACK FÖR DIN TID ♥♥