måndag 1 oktober 2012
FAMILY
23:29
Frusna fingrar i kalla natten.
Möter droppar från himlen.
Vatten.
Kalla fötter har långt att gå.
Kom hit ,
Jag vill pusta en stund.
Värma vartenda tå.
Sorgsna ögon , torkar tåren.
Hösten är här.
Vintern kommer.
När det knoppas visas våren.
Allt går runt.
Allt blir nytt.
Funderar på tiden som flytt.
Tanken , minnet , det som var, försvann.
Älskar livet dock, är glad att vi har kvar varann.
tisdag 25 september 2012
1177
Jag ringde 1177.
Jag sa -Hej , jag tror att jag är sjuk.
Rösten från 1177 frågade vad som var fel.
Rösten var en hon , i som jag gissar 50 års åldern.
Jag svarade: Trött och extrem huvudvärk, ont i leder och ännu mer trött.
1177 ställde massor frågor som ,
Kräks du ?
Mår du illa ?
Är du förkyld ?
Har du hosta?
Äter du några mediciner ?
Sover du ordentligt ?
Jag svarade Nej.
Nej, jag är inte förkyld, jag äter inga tabletter.
Och ja, jag sover.
Jösses, JA , jag sover.
1177 kunde inte ställa någon diagnos på telefonen, men hon hänvisade till
City hälsans dropp in tider dagen efter mellan kl 08.00 - 9.30.
Okej sa jag.
Jag testar i morgon.
Men så innan 1177 la på så frågade hon- Du är inte deprimerad, eller ledsen för något ?
Jag blev plötsligt yr och sa - Jo, det är klart, ledsen är jag.
Min mamma dog för några veckor sedan.
Jag är fylld av sorg . Hela jag.
Det gör ont.
1177 var tyst några sekunder sen sa hon- Vad bra att du nämnde detta.
Symptomen du nämner kan vara sorg.
Vi pratade, hon och jag ganska länge efter detta.
Hon gav mig råd som att promenera, ta luft och umgås med människor jag tycker om.
Jag sa, tack, det ska jag göra.
Mitt i sorgen så har jag glömt bort mig själv.
Jag har sörjt på mitt sätt.
Jag har känt, gråtit, svurit, skrikit och sovit.
Inte trodde jag att det kunde sätta sig fysiskt.
Rätt eller fel att gå undan, jag vet inte.
Men nu är det dags för att gå en lång promenad med någon jag tycker om.
Tack 1177 ♥
måndag 17 september 2012
Att tro ♥
Vad tror du på när livet känns tungt ?
Jag har aldrig trott på något, men när mamma♥ blev sjuk så började jag knäppa mina händer och be till en herre kallad Gud.
Jag knäppte mina händer i 592 dagar .
På dag 593 dog min mamma ♥
Jag fick hjälp att be också.
En vän till mig har en stark tro , och hon lovade att när hon bad så skulle hon be för mamma också.
Jag tror hon gjorde det.
Jag tänkte att om det fanns någon rättvisa här på jorde livet så skulle Herren kallad Gud hjälpa mig att få behålla min mamma, många år till.
Om jag bad tillräckligt hårt och önskade innerligt, då skulle det säkert hjälpa.
Mamma skulle ingå i några av de % som överlevde cancern.
Precis så som jag själv var en av de % som överlevde att leva i en mycket destruktiv relation.
Det var så jag tänkte.
Jag tänkte i procent och i statistik.
Allt för att mitt hopp inte skulle svikta.
Hoppet ÄR det sista som överger människan.
Jag hade ju fått min skit.
Jag hade ju gått hela jäkla långa vägen "hem igen", och landat där.
Och det var ingen "buss som körde hem mig".
Jag fick gå hela långa svåra vägen själv.
X ord när han skrek till mig i December 2010 - Du vet att din mamma ska dö va ??.Dö , dö dö ..Får mig idag illamående och spyfärdig.
Så illa berörd av X ekande ord att jag skulle lätt kunna "hänga ut" aset här i både bild och namn.
2010 blev 2011 och 2011 blev 2012
Jag hade ju vunnit tillbaks "att få leva glad".
Mitt hjärta skrek- Gör inte så här mot mig.
Min tro idag är inte på någon herre kallad Gud.
Min tro idag är på mig själv.
Jag tror att jag kan skapa mitt liv utefter mina egna förmågor att hantera saker.
Det är inte Gud som hjälpt mig dit.
Det är Mia Törnblom på MT gruppen.
Mamma är död.
Hon kommer aldrig tillbaks till mig igen.
Ingen Gud kan ge mig mamma ♥ tillbaks till livet.
Inte fysiskt.
Jag tror på att jag ska klara att leva i lycka utan mamma här...på jorden.
För inom mig finns hon alltid kvar.
Hon finns i träden, i havet, i vinden och i min soffa.
Hon lever genom mig, mina barn, min syster, och hennes barn.
Det är inget jag TROR.
Det är något jag VET.
God natt..alla..God natt mamma ♥
TACK FÖR DIN TID ♥♥
fredag 7 september 2012
Svårt att tala om...........
Jag hade följt min mammas "resa " i 23 månader.
Jag följde henne från den första "huvudvärken" till hennes sista andetag.
Sida vid sida kämpade vi tillsammans.
Pappa
Syrran & Jag
Många besök på US i Linköping.
Strålningar, cellgifter.
Hopp , Förtvivlan.
Mamma klagade aldrig.
Det var min mamma det.
Mamma hade siktet inställt på att bli frisk.
Dåliga "upplysningar" från de Vise , dvs De man litar på.
Läkare , speciallister.
Tre veckor innan mamma gick ifrån oss här på jorden pratade jag med en läkare och frågade HUR allvarligt det var.
Hon , hon med kunskap, Läkaren "höftade" och sa två år ...Om det vill sig väl.
Tre veckor senare var mammas sista ansträngde suck tagen.
Ska man lita på dem som kan ?
Vem ska man annars lita på när förtvivlan sliter ens hopp i stycken ?
Döden kom till mig .
Jag ville länge slå ifrån mig.
Att den inte skulle beröra mig, bara andra.
Inte min mamma.
Precis så som jag resonerade ang min farliga relation jag befann mig i innan mamma blev sjuk.
Jag "tillhörde " inte den "sorten" kvinnor som blev slagna innanför väggarna.
Döden kunde inte heller drabba mig.
Men den kom.
Vem är redo ?
Inte jag.
Men mamma var.
Jag ville inte se henne så sjuk.
Jag ville inte att hon skulle lida.
Vilken ben skulle jag stå på ?
För hennes skull ?
Eller för min egen?
Jag valde hennes.
Jag satt hos henne när slutet kom.
Känslan var absurd.
Men för mammas skull .
Hon fick ro.
Döden är ett hårt ord.
Jag har förstått det , mycket mer nu, givetvis .
Nu när jag själv upplevt smärtan att mista en älskad.
Min förvåning infann sig dock mycket fort hur svårt människor har i detta "ämne".
Vi kan inte fly ifrån det.Men många försöker, så även jag.
Jag stod i kön på ICA häromdagen.
En bekant dök upp bakom och frågade den klassiska "frasen": Hur är det ?
Jag svarade : Det är faktiskt inget vidare. Min mamma dog förra veckan.
Den bekanta tittade på mig med ledsam blick och fortsatte därefter plocka upp sina varor på bandet.
Jag tänkte : Oj är det så svårt ?
Jag har lärt mig så mycket på så kort tid av mitt liv nu.
Och jag har lärt mig att inte ta något förgivet och älska mina nära så mycket jag bara kan.
Nu i kväll kom en annan bekant hem till mig.
Hon stod utanför min dörr med blommor.
Hon ville beklaga sorgen över min mamma.
Det var stort för mig.
För jag har förstått att det krävs mycket från andra för att våga närma sig andra i sorg.
Det kändes bra.
Svåra ämnen måste kunna få mer utrymme i människors liv.
Min mamma somnade in fyra dagar efter hennes sextio femte födelsedag.
Hon hade önskat jordgubbstårta med grädde.
Vi bakade en åt henne.
Mamma kunde inte längre äta eller dricka.
Hon visste det, men självklart innehåller en födelsedag tårta.
Hon fick morfin genom slangar.
Mamma klagade aldrig.
Mamma var en kämpe.
Det var min mamma det.
Nu är det min tur att kämpa mig vidare utan henne vid min sida.
Det kommer gå bra mamma.
Vi är ju alltid tillsammans ändå..........Fast bortom ögats fält.
Kärlek - Då, nu och alltid.
Hoppas att du äter mycket tårta nu, där på andra sidan ..
torsdag 6 september 2012
Mitt sista farväl av mamma ♥ ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Sakta, sakta försvinner livet från ögats fält.
Jag hör andetagets sista suck och plötsligt blir allting stilla.
Tiden som omgivit oss med hopp stannar och minnen och ögonblick blir plötsligt det vi ska bära med oss.
Stillheten är en skräc
kblandad upplevelse av total frånvaro, mörker och rädsla.
Mina tankar går på högvarv och hela jag vill skrika nej, stanna hos oss.
Livet är så skört , så skört, och är det enda vi aldrig kan få åter.
Under ögonblick av sekunder innan stillheten infinner sig är en märklig stund.
Älskade mamma.
Solen har gett sig av.
Men du kommer alltid finnas kvar.
Minnena kommer aldrig att blekna.
Du kommer alltid finnas runtomkring mig.
Jag är en del av dig.
Du kommer för alltid finnas här hos oss.
Vi ser dig inte längre..Men ögats fält är inte det enda.
“Det finns en annan sida.
Det finns någonting jag aldrig ser”
Mamma, det är så tomt utan dig.
Älskar dig ..hela vägen till stjärnorna och tillbaks.
Vi möts igen ♥ ♥
Mina tankar går på högvarv och hela jag vill skrika nej, stanna hos oss.
Livet är så skört , så skört, och är det enda vi aldrig kan få åter.
Under ögonblick av sekunder innan stillheten infinner sig är en märklig stund.
Älskade mamma.
Solen har gett sig av.
Men du kommer alltid finnas kvar.
Minnena kommer aldrig att blekna.
Du kommer alltid finnas runtomkring mig.
Jag är en del av dig.
Du kommer för alltid finnas här hos oss.
Vi ser dig inte längre..Men ögats fält är inte det enda.
“Det finns en annan sida.
Det finns någonting jag aldrig ser”
Mamma, det är så tomt utan dig.
Älskar dig ..hela vägen till stjärnorna och tillbaks.
Vi möts igen ♥ ♥
onsdag 5 september 2012
Pastellrosa klänning från HM
Jag sökte febrilt efter något att "ha på mig".
Det är vid sådana tillfällen inget passar.
Jag kom hem med en påse från HM.
En pastellrosa klänning fanns i den.
Jag strök den noga.
Väldigt noga.
Jag vet inte hur länge jag höll på.
Tillslut tog vatten ångan slut.
Jag tror att jag befann mig någon annanstans i tanken då.
Var det något mamma inte tyckte om, så var det skrynkliga kläder.
Jag vet dock att hon alltid älskade mig.
Även i skrynkliga kläder.
Givetvis.
"Där det finns kärlek råder ingen tvivel"
I morse var ingen vanlig morgon att vakna till.
I dag begravdes älskade mamma.♥♥♥
Jag hade min pastellrosa klänning på mig från HM.
Det kändes bra.
♥♥♥
Mamma, det är tomt här på jorden utan dig.
.jpg)
Vi är alltid tillsammans ♥♥♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Prenumerera
