fredag 7 september 2012
Svårt att tala om...........
00:36
Jag hade följt min mammas "resa " i 23 månader.
Jag följde henne från den första "huvudvärken" till hennes sista andetag.
Sida vid sida kämpade vi tillsammans.
Pappa
Syrran & Jag
Många besök på US i Linköping.
Strålningar, cellgifter.
Hopp , Förtvivlan.
Mamma klagade aldrig.
Det var min mamma det.
Mamma hade siktet inställt på att bli frisk.
Dåliga "upplysningar" från de Vise , dvs De man litar på.
Läkare , speciallister.
Tre veckor innan mamma gick ifrån oss här på jorden pratade jag med en läkare och frågade HUR allvarligt det var.
Hon , hon med kunskap, Läkaren "höftade" och sa två år ...Om det vill sig väl.
Tre veckor senare var mammas sista ansträngde suck tagen.
Ska man lita på dem som kan ?
Vem ska man annars lita på när förtvivlan sliter ens hopp i stycken ?
Döden kom till mig .
Jag ville länge slå ifrån mig.
Att den inte skulle beröra mig, bara andra.
Inte min mamma.
Precis så som jag resonerade ang min farliga relation jag befann mig i innan mamma blev sjuk.
Jag "tillhörde " inte den "sorten" kvinnor som blev slagna innanför väggarna.
Döden kunde inte heller drabba mig.
Men den kom.
Vem är redo ?
Inte jag.
Men mamma var.
Jag ville inte se henne så sjuk.
Jag ville inte att hon skulle lida.
Vilken ben skulle jag stå på ?
För hennes skull ?
Eller för min egen?
Jag valde hennes.
Jag satt hos henne när slutet kom.
Känslan var absurd.
Men för mammas skull .
Hon fick ro.
Döden är ett hårt ord.
Jag har förstått det , mycket mer nu, givetvis .
Nu när jag själv upplevt smärtan att mista en älskad.
Min förvåning infann sig dock mycket fort hur svårt människor har i detta "ämne".
Vi kan inte fly ifrån det.Men många försöker, så även jag.
Jag stod i kön på ICA häromdagen.
En bekant dök upp bakom och frågade den klassiska "frasen": Hur är det ?
Jag svarade : Det är faktiskt inget vidare. Min mamma dog förra veckan.
Den bekanta tittade på mig med ledsam blick och fortsatte därefter plocka upp sina varor på bandet.
Jag tänkte : Oj är det så svårt ?
Jag har lärt mig så mycket på så kort tid av mitt liv nu.
Och jag har lärt mig att inte ta något förgivet och älska mina nära så mycket jag bara kan.
Nu i kväll kom en annan bekant hem till mig.
Hon stod utanför min dörr med blommor.
Hon ville beklaga sorgen över min mamma.
Det var stort för mig.
För jag har förstått att det krävs mycket från andra för att våga närma sig andra i sorg.
Det kändes bra.
Svåra ämnen måste kunna få mer utrymme i människors liv.
Min mamma somnade in fyra dagar efter hennes sextio femte födelsedag.
Hon hade önskat jordgubbstårta med grädde.
Vi bakade en åt henne.
Mamma kunde inte längre äta eller dricka.
Hon visste det, men självklart innehåller en födelsedag tårta.
Hon fick morfin genom slangar.
Mamma klagade aldrig.
Mamma var en kämpe.
Det var min mamma det.
Nu är det min tur att kämpa mig vidare utan henne vid min sida.
Det kommer gå bra mamma.
Vi är ju alltid tillsammans ändå..........Fast bortom ögats fält.
Kärlek - Då, nu och alltid.
Hoppas att du äter mycket tårta nu, där på andra sidan ..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
5 kommentarer:
Pernilla- jag har läst din blogg till och från under senaste året då en vän delat den på facebook. Jag hoppades så att din mamma skulle klara sig och är så ledsen över att du ska behöva bearbeta den här sorgen också. Ta hand om dig och de dina.
/en som tänker på dig ibland fast vi aldrig setts.
Så fint skrivet <3
TACK <3
Jag kan bara hålla med. Läst din blogg via Kattis delningar på FB. Min mamma är mitt i sjukdom med och jag känner så starkt för er som behövde denna sorg ovanpå allt annat du varit med om. Du skriver så fint om att hon finns kvar och det ger tröst i sin egen situation med. Du stärker andra, hoppas du känner det.
Och det här med sorg, ja så himla svårt det är när någon runt omkring är med om döden. Min bästis var det för många år sedan, det är svårt. Jag skrev ett brev, efteråt fick jag veta att det värmde och att hon kände att jag fanns där även om det tog 5 år innan vi kunde prata om det till slut. kram
Tack för dina ord..De stärker mig..Kram och kämpa på <3
Skicka en kommentar