Det bubblar i mig, och när det gör det, då måste jag få skriva ..
Så här kommer alla känslorna på en och samma ggr ;)






















Jag hade glömt vem jag var.
Jag hade tappat bort mina siffror i röran som pågick.
Jag fumlade runt, panikslagen i mörkret, för att hitta ljuset igen.
Helt utan att känna att ljusknappen redan satt hårt fast tejpad runt mina fingrar.
Jag hade slutat att känna , och jag var rädd för sanningen.
Mitt ljus fanns så nära, hela tiden.
Ändå stannade jag kvar i mörkret, för jag visste inte längre
hur det enkla fungerade.
Det enkla var så svårt och endast ett knapp tryck bort fanns min frihet.
Men när man slutar att känna, så slutar även det enkla att fungera.
Avstängd, jag var avstängd och instängd.
Avstängd för att rädda mig själv, och instängd för att hjälpa X egna ångest.
När mörkret sedan inte längre skrämde och känslan inte längre gick att känna, det var då, när inga val längre fanns.
När valet endast låg mellan att ligga kvar orörlig i mörkret eller resa mig, det var då jag fumlade fram mina frusna kalla fingrar och lyckades hitta knappen med ljus.


Hoppas att ni kan känna..hur och vad jag menar.
Det är en bisarr känsla att bli i fråntagen så mycket som X tog i från mig.
Det är en absurd känsla att leva med någon som inte ens kan känna att eller hur mycket han skadar.


Det är en mycket härlig och lycklig känsla att jag tillslut hittade knappen att trycka på för att ta mig upp i ljuset igen.