Att vakna upp på morgonen och vilja leva.
En känsla som är mödan värd.
Jag är här och jag är nu.
Jag klarade av att sätta gränser, och bevisa att det inte var ok.
Det är inte ok att bli utsatt för en förminskande, förlöjligande , kränkande behandling.


En dag i Maj 2009 var jag på jobbet och fick panik ångest.
X hade satt mitt psyke i obalans via ett telefonsamtal, som så många ggr innan, men just då kände jag hur golvet försvann under mina fötter.
En känsla som är väldigt obehaglig.
Vem kunde hjälpa mig då, jag var ensam på jobbet och fick ingen luft.
Jag ringde Vård centralen, den vården man  är ombedd att ringa vid sjukdoms tillstånd.
De frågade vad som hänt och vad jag ville ha  hjälp med.
Jag förklarade att jag trodde att jag själv höll på att förlora fattningen och att jag inte kunde andas, de kopplade mig till Vuxen psyk.
Framkopplingen gick fort och i andra änden svarade en kvinna som var lugn och trevlig.
Jag försökte beskriva min situation så enkelt som möjligt, att jag levde med en man som förvirrade mig fullständigt och att jag inte visste vart jag skulle ta vägen längre.
Jag minns att jag beskrev att jag var rädd för att jag inte orkade ngt längre, inget var roligt och jag var rädd att jag inte skulle orka ta hand om mina barn.
Kvinnan ställde då frågan om jag var Suicid Lex ?.
Jag förstod då inte vad hon menade, men fick förklarade för mig.
Hon undrade om det var så illa att det fanns risk att jag skulle skada mig själv. ?


Jag svarade , ehh , jag mår skit, jag ligger på botten, men ta mitt liv, nej det hade jag inte tänkt på. Även om det i de mörkaste stunderna svepte för bi som en tanke.
Stannande där .
Jag var ju mamma.
Hon svarade då att , du borde nog besöka en vårdcentral , och jag blev åter kopplad  dit.


Väl där fick jag en tid till en läkare som hette Göran.
När jag kom dit bröt jag i hop fullständigt och kunde inte andas.
Jag fick en påse att andas i , därefter fick jag Citalopram på recept ( ångest dämpande) , och sömn tabletter.
Sen skickades jag hem.


Tror det är så det fungerar , och jag undrar  VARFÖR i hela friden man ska behöva komma till stadiet "Suicid Lex " ??, innan man får hjälp av proffessionella människor.

Göran på vårdcentralen var säkert duktig på mycket annat, men att hjälpa en två barns mamma som var ner psykad under golvet, det var inte hans grej..

Jag "höll ut " två år till med X.
Av någon märklig anledning. Kanske hade jag  en önskan om att filmen skulle ta slut någon ggr, och att jag  skulle få kliva ut från den mörka salongen och ut i ljuset igen ??


Jag stoppade inte i mig de där ångest dämpande pillrerna.
Jag tänkte att det inte var min hjälp.
Sömn tabletterna fick jag i mig, det var skönt då, för min ångest försvann ,  för en liten stund i alla fall.
Men det var bara en 14 dagars "kur" och när de var slut , fick jag "klara " mig själv igen..
Att andas i en påse för att få luft är förvisso en liten hjälp i nöden, men det är ingen långsiktig lösning..


Att nu kunna vakna upp på morgonen utan ångest, utan mörka tankar och känna viljan att vilja leva, det är en magiskt känsla.
Ni där ute som kämpar :