måndag 23 januari 2012
Ett år sedan samtalet som förändrade mitt liv..till det bättre..
22:00
Snart är det precis ett år sedan jag satt i bilen och vågad mig att ringa upp Gunilla som jobbade som Kriminalkommisarie..
Jag hade ju tidigare ringt polis, och tillslut skrev jag ett mail till polisen i Östergötland.
Brevet hamnade hos Gunilla, och hon ringde upp mig, och sa att jag skulle höra av mig när jag var redo.
Den 24 Januari 2011 var jag förvisso inte redo, men mitt tillstånd sa mig att det var dags att agera eller sjunka ner till totalt mörker. Även om det redan var väldigt mörkt.
När man är misshandlad psykiskt så finns det ju inge direkta bevis, och det är fruktansvärt att leva så.
MAN BRYTS NER TOTALT OCH DET ÄR VÄLDIGT SVÅRT ATT BEVISA .
Det jag kan råda om är att om du blir misshandlas psykiskt och inte kan bevisa, sök kurator, eller psykolog hjälp, Och var noga med att det journal förs. Det räddade mig delvis.
Tur i oturen, om man makabert nog kan säga att det är tur att bli blå? ..Så hade mitt blåmärke inte riktigt försvunnit när jag på något märkligt och " ta av dina sista krafter" sätt tog mig till polisen.
Min arm blev blå, som många ggr innan och det tog ett tag för det att förvinna.. Som ni ser ovan.
Den psykiska misshandeln syns inte , men den känns.
Den fysiska misshandeln syns och känns. Visa den för någon !!!
Så när jag gjorde mitt första förhör, som för övrigt varade i 3 timmar, så var jag fortfarande blå av X hårda grepp.
Att jag varit blå så många ggr innan det är idag svårt för mig att förstå.
Att jag inte visade upp dem för någon. Att jag helt enkelt tog utan att agera.
Nu har det gått ett helt år. Tycker att året har sprungit i väg, och även om åren med X var jobbiga , så var 2011 året som jag Pernilla verkligen sattes på prov.
Bara att slå ett nummer och berätta var väldigt jobbigt : Hej , jag heter Pernilla och jag blir misshandlad av min sambo..Det låter kanske enkelt att säga , men det var och är otroligt svårt.
När polisens frågor rullar på och man verkligen inser att NU finns det liksom ingen återvändo..Nu är det dax att förändra, nu gäller det att bita i hop och kämpa .
Mitt beslut var inte förhastat, det var inte överilat, det var inte ogenomtänkt.
Det var planerat, det var väldigt genomtänkt och det var mina sista krafter.
Men det var på tok för sent.
Jag levde med X i ca 3,5 år.
Man bryts ner rätt ordentligt då.
Men nu ett år efter det där samtalet till Gunilla så är jag så oerhört tacksam över att jag tog chansen till att börja leva igen.
Att hitta styrkan i mig jag aldrig trodde jag haft och att sluta ta skit från någon som var mycket lägre än mig.
Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv...
Förutom mina barn förståss...♥ ♥♥ ♥
Kram och ha en fortsatt trevlig kväll ..
Pernilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
6 kommentarer:
Tänk om jag hade kunnat visa dig hur stark du kunde vara igenom hela processen och hur vital du blivit ett år senare. Det hade varit värt mycket, för det var outhärdligt, frusterande och fullkomligt vidrigt att höra hur du berättade om hur du gick där och sniffade på hans kläder och den ångest du led. Du är så frän, så ambitiös och så stark. Ingen kan ta ifrån dig den du är, inte ens ett nerbrytande helvete på 3,5 år. Stå på dig, jag tror på dig och hejar alltid på dig <3
But I love YOU! <3
Fina vänner..TACK..
Ja, det var vidrigt att ta ""avsked""" av någon vidrig som förstörde ens liv..
Samma här...tror på dig från hela mitt hjärta och jag kommer oxå alltid finnas för att hjälpa dig framåt<3
KÄRLEK TILL ER ALLA 3 ..SOM HJÄLPER MIG FRAMÅT..
<3<3<3<3...... Marie.E.
Skicka en kommentar