torsdag 29 december 2011
Om ni orkar ;)
00:37
BARA 3 DAGAR KVAR TILLS DETTA SKIT ÅR ÄR ÖVER..
Den frågan jag fått flest ggr detta år som är : VARFÖR DROG DU DIG INTE BARA UR.??
Jag tänkte försöka förklara mig lite genom en liten berättelse..
Det är mörkt och kallt och du tar dig till ett ställe där du ser en strimma ljus.
Tänk dig att du går på en väg i mörker och längtar efter att solen ska gå upp , så att den kan värma dig och så att du kan se ljuset och att du slipper känna dig ensam.
Du följer hoppet, du följer ljuset.
Det känns bra , du önskar inte att solen ska gå ner igen.
Du fortsätter din vandring, men så plötsligt kommer du till en ny väg och du vet inte om du ska gå till höger eller vänster och du har ingen som leder dig.
Du väljer höger, fast du borde valt vänster.
Du fortsätter på din väg och du kommer till ett stopp, det är lerigt och halt och du tar dig knappt fram över vägen, men du måste över för att komma vidare.
Du trugar dig över, och även fast du blir lerig , blöt och kall och trött så fortsätter du vidare.
Plötsligt visar sig solen och du kommer fram till en otroligt vacker plats där du finner vänliga människor, värme, kärlek och glada stunder.
Men du är inte framme dit du vill komma fram till än, så du fortsätter att gå.
Utefter vägen ligger det ett stort träd över vägen. Det är stort, tungt och barken är full av kåda och det finns vassa grenar överallt.
Du känner dig liten och klen, men vill ändå försöka att ta dig över. Det gick ju förra gången, så du försöker igen..
Du river dig och det värker, det gör ont och du fastnar med foten bland de vassa grenarna. För att ta dig loss får du kämpa länge och mycket..Men tillslut så lyckas du på något sätt komma fri.
Blödande, och haltande fortsätter du ut efter vägen.
En vänlig själ visar sig. Plåstrar om dina sår,ger dig dricka och en varm famn att vila ut i .
Du känner dig trygg och lugn, men det är ändå något som lockar längre fram.
Du måste dit , dit där ditt mål är inställt på.
Dit där du alltid känner dig älskad, dit där bekymren känns avlägsna.
Du lämnar platsen med värmen och beger dig vidare på din vandring.
Efter dagar kommer du fram till en plats där människor kastar skit på dig, glåporden haglar och du springer vidare .Varför vet du inte, du vill bara bort.
Nu börjar du bli rejält trött och lägger dig under en gran för att få lite sömn.Mörkret kommer återigen och det börjar regna. Du blir blöt , trött och kall. Du känner dig slutkörd, överkörd. Fullständigt utmattad. Redo att ge upp.
När du vaknar ligger du i en varm säng. Full av mysiga varma kuddar. Solen letar sig in genom ett fönster och vid sidan om sängen står en härlig frukost bricka.
Du tänker och undrar om det var en dröm. Och kommer fram till att det måste det ha varit.
Du stiger upp, tittar ut och fylls av lycka.
Äntligen ..Målet, du stävat efter . Du känner dig framme.
Någon tar din hand.Den är varm.
Någon vill att du ska följa med till ett ännu bättre ställe.
Du tror inte det är sant.Du vill stanna här, njuta av stunden, av lyckan och värmen.
Mitt i lyckan tar du ändå någons hand.Den är fortfarande varm.
Följer med ut och ni börjar vandra.
Tillslut kommer ni fram till en skog och det börjar skymma.
Någon vill "leka " lite med dig och ber dig vänta en stund.
Någon släpper sin hand ur din. Den är kall.
Du väntar , men någon kommer aldrig tillbaks.
Du är återigen avlämnad i mörkret och den där "kompassen" som skulle varit bra att hålla i handen är som bortblåst.
Nu ser du bara mörker överallt.
Varför stannade du inte kvar där bakom gardinen..??
Du tittar åt Norr, åt Söder, åt Öst och åt Väst .
Men ingenstans finner du känslan att vilja, våga , börja gå.
Tröttheten kommer återigen ikapp och du väljer vägen du tror är rätt.
Du går vidare, dagar, månader och år. Det tillstöter problem, svårigheter och du är redo att ge upp.
Då ser du framför dig en skylt där det står: Välj mig..Rätt väg.
Du blir glad och kämpar på den sista biten.
Det sista dina fötter gör visar sig vara det sista steget du tar, för här tar vägen slut.
Vägen stupar rakt ner i ett stort svart hål. Tomma intet.
Du ger upp.
Du lägger dig ner och ger upp.
Och önskar så innerligt att du från början hade gått åt vänster. För det visste du ju egentligen från början.
Att det var fel väg du valde.
Men när man väl är inne på fel väg, då är det väldigt svårt att vända om .
Hoppas ni förstår mig lite bättre nu.
Kram och God natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
2 kommentarer:
Det var den bästa förklaringen på skiten som jag har läst. Jag har gått igenom samma som du men för många år sedan, både med sjuk mamma och hemsk pojkvän. Hade aldrig kunnat skriva så bra i ord. Men det är klockrent! Det gäller ju egentligen hela livets gång, med motgångar och allt man går igenom. Bara att kämpa på. Nu 15 år efter helvetet med min sambo och fem år efter mammas död, så lyser solen igen. Livet är värt att leva och att älska. All lycka till dig! // Miss B
önskar dig all lycka i framtiden <3
Kram Catta
Skicka en kommentar