måndag 3 oktober 2011
Ang vården
21:27
Under hela mitt förhållande med X så försökte jag att söka mig till kurator.
Jag kan ju ärligen erkänna att läget när jag träffade X var ite det lämpligaste eftersom jag precis separerat från mina barns pappa.
Först gick jag till en psykolog i Linköping.
Men det gav absolut ingenting, bara hål i kassan, eftersom jag bekostade det hela själv.
Sen sökte jag mig till Närsjukvården ( heter det så ) ..Vårdcentralen.
Där fick jag träffa en läkare som gav mig citalopram sandoz , samt piller att sova på.
Kom hem och läste om Citalopram och insåg ganska snart att det INTE var lösningen på mina problem.
Om Citalopran enl FASS..
Var särskilt försiktig med Citalopram Sandoz
Om du börja må sämre och har tankar på att skada dig själv
Du som är deprimerad och/eller lider av oro/ångest kan ibland ha tankar på att skada dig själv eller begå självmord. Dessa symtom kan förvärras när man börjar använda läkemedel mot depression, eftersom det tar tid innan läkemedel av den här typen har effekt, vanligtvis cirka 2 veckor, ibland längre tid.
Det var inte direkt vad jag behövde, och jag funderade mycket på hur de kunde skicka hem mig i det tillståndet som jag var i just den dagen, med ett recept i näven.
INTE EN SUCK ATT JAG TÄNKTE KNAPRA PILLER.
Sökte mig vidare till en annan kurator här i Norrköping som jag blivit tipsad om.
Men när jag började berätta om mitt elände så ryggade hon tillbaks , och kände sig själv obekväm.
Det märkte jag ganska snart.
Så det gav inte mig heller något, förutom mer hål i kassan.
Fjärde ggr på 3,5 år som jag sökte psykolog så blev det också privat.
Mycket prat och lite verkstad.
Jag ville förvisso prata, men även ha verktygen som kunde göra mig starkare.
Vet inte vad psykologer och kuratorer har för erfarenhet att bemöta situationer som mina, men min erfarenhet efter min resa säger mig att de inte kan någonting om kvinnor som lever i desstruktiva förhållanden.
Jag ska tilllägga att jag inte då övervägde att gå till ngn kvinnojour eftersom jag inte ansåg mig själv ligga i den "katalogen".
Femte och sista ggr fick min bästa vän mig att komma iväg till en ny Vårdcentral . Icke privat regi. Jag fick snart frikort :) ..Med tanke på min situation.
När jag träffade kuratorn där första ggr så var jag helt slutkörd, och det var bara några månader innan slutet med X.
(Att tänka på då var att jag inte berättat något för varken föräldrar eller syster.
Mina barn visste heller inte allt om mitt dåliga tillstånd.
Man blir proffs på att hålla en fasad när man är misshandlad hemma.)
Jag hade så mycket ångest och mådde så väldigt dåligt.
Körde min story för kuratorn där, och hon lyssnade.
Hon frågade om jag var självmordsbenägen ..
Jag sa, jag vet inte, jag har ju mina barn som behöver mig, men ni måste hjälpa mig, jag orkar inte .När X var som mörkast skulle jag gjort vad som helst för att komma bort från det.
Önskade i mina "naiva " stunder. Då allt var som svartast. Att det skulle komma ett "skepp"" från ovan och hämta mig..Vet hur skämtsamt patetiskt det låter, men så var det .
Mådde så jävla jävla dåligt, och har man varit där..Då vet man att det är inte mycket som behövs för att man ska vika av..
Kuratorn frågade mig vad jag gjorde veckorna jag inte hade mina barn.Kunde jag företa mig att göra något ? Jag svarade att jag sov, och sov, och kanske tog en dusch, och även lyckades med svårigheten att plocka ur en diskmaskin ibland.
Det var det jag gjorde.
Tiden var slut, min timme i vården hade tagit slut för denna ggr.
Kuratorn tittade i sin kalender och ställde frågan: Kan du komma hit om 2 veckor igen ?
Om 2 veckor ??? Tack tänkte jag.
Här sitter jag helt jävla slut i huvudet av min situation, och du frågar om jag vill komma om 2 veckor ??..Herregud , är det ett skämt.?
JAG HADE MITT "SOCIALA SKYDDSNÄT", Men hur gör den kvinnor/män som inte har det , och blir hemskickade???
JAG BEHÖVER HJÄLP NU.....!!!
JAG HAR 2 BARN OCH DE BEHÖVER MIG.
Jag sa just att mitt liv håller på rasa, och jag ber er om hjälp.
Det var då jag insåg att vården i Sverige inte kunde göra något för mig.
Jag var tvungen att söka mig från vården och hitta mig något annat.
Det var då jag sökte mig till ... Personligt ledarskap.
Det absolut bästa jag gjort..
Hjälpen fanns, men det skulle mycket till att hitta den..
Kostsamt blev det, för det är i privat regi.
Men jag lovar er, det är värt vartenda öre.
Mycket kärlek och tack självklart till MARIA , HELENA , KRISTIN OCH JENNIE , som var med mig på min resa..Utan er så hade jag inte varit där jag är idag :)
Ibland går det ner ( som igår )
Ibland går det upp ( som idag)
Snart går det bara upp :)
Kramar Pernilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
3 kommentarer:
Ny dag, nya tag...Din bästa förmåga!
You´re a FIGHTER!!!
Härligt att läsa att du kan se det så klart att du vet att en ny dag kan betyda nya krafter! Vore du inte "där" utan mer där du var tidigare skulle du inte se skillnaden eller hur!? Vet ju hur dåligt man kan må bara av hälften av din sorg om du förstår vad jag menar... Alla små steg är ett steg närmre målet! Tänkte även på det du berättade om hur du reagerade med ilska när hon från soc ringde, är ju oxå ett bevis på att du är på rätt väg! KRAM!
Att vården är som den är,beror ju på alla nedskärningar vi har/haft!Det är dessutom många som idag "vågar" ge sig till känna,med att dom faktiskt mår dåligt!Jag har haft tur med vården så,men förstår ochså att det är många som skriker efter hjälp.Vad ska dom prioritera?Som sagt-MER pengar till "kuratorvården"(psykiatrin) och övriga vården ochså,så ALLA kan få hjälp,så fort som möjligt!
Alla har inte den hjälpen med vänner som du :),så det är ju välkommet.Du kämpar på som en fighter,fortsätt,en dag,GÅR DET bara UPP :::)))))
Skicka en kommentar