onsdag 18 juli 2012
00:23
Minns ni avsnittet i Solsidan när Alex "lurar ur" Ove ur bilen och lämnar honom på vägen ?
När jag såg det avsnittet första ggr tänkte jag att det var just så jag borde gjort.
Jag skulle helt enkelt lämnat X vid vägen, vid någon mack, på någon flygplats, tågstation, eller
på någon Ö i skärgården.
Det var ju alltid ( nästan ) min bil vi åkte i .
Och åkte vi någonstans så var det jag som stod för "kalaset".
Vissa turer i bilen kände jag stor avsky.
Som den ggr han höll på att sparka sönder min panel i bilen, för att jag "enl honom" inte kommit i tid att hämta honom.
Eller den ggr han satt en jobb kniv i mitt säte i bilen för att jag var av annan åsikt än honom.
Bästa tillfället jag hade att" lämna av " X var när vi var i Udevalla en ggr .
Han " försvann" då vid ett tillfälle.
Fråga mig inte varför, men det var så han kunde göra , för att "få igång mig".
Han stängde ofta av sin mobil vid tillfällerna med, så att jag skulle undra riktigt mycket.
Det var DÅ jag skulle ha dragit och lämnat aset DÄR.
Tänk om jag bara hade gjort som "Alex i Solsidan"..Kört i väg bara. Och lämnat honom kvar.
Hade idag känts väldigt bra .:)
Man kan iof ångra mycket men det är bara "Waste of time "
Min bil nedan , när han för nöjes skull drog en nyckel över dörrarna hade givetvis idag inte gått mig oberörd.
Det har snart gått ett och ett halv år sedan den där dagen jag fick nog.
Jag tänker i bland på om jag skulle kunna "förlåta" X för allt han utsatte mig för .
Och ofta när jag återfaller i tanken hur mitt liv såg ut så känns det fortfarande väldigt overkligt.
Hur levde jag egentligen?
Så mycket skit jag tog, skulle jag kunna förlåta det ?
Skulle ni kunna förlåta ?
Förmågan X hade att sänka mig som ett sjunkande skepp och sedan hjälpa till att plocka upp vraket när lusten föll på, kommer jag aldrig att förlåta.
Det är så förvirrande att tänka på , och hur sjukt det var, och hur illa det faktiskt var.
Inte en chans att jag förlåter det.
Allt släpande och dragande i mitt hår , all saliv från honom som hamnade i mitt ansikte, i mitt hår, på mina fönster och i min säng.
Inte en chans att jag förlåter det.
Alla gånger han sparkade, slog eller nöp mig.
Aldrig att jag förlåter honom för det.
När Totte Nyman skickade upp IFK i Allsvenskan och alla barn ville springa ner på planen tycke X att det var larvigt, för han hade ju varit där så många ggr själv.
Han surade ur för att vi ville.
En bit av mig fanns givetvis kvar och jag trotsade hans barnsliga beteende och lät mina barn gå ner på planen och fira.
Men det fick jag " äta upp " hemma sen.
I form av hånfulla pikar.
Det kan jag förlåta .
Den enda människa jag kommer att förlåta är mig själv.
Förlåt för att jag var så naiv och trodde att jag kunde förändra en sjuk människa genom att ta en bit av mig själv .
Så enkelt är det inte.
Förändra dig aldrig för någon som vill förändra dig.
God natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera
1 kommentarer:
Och så mycket elände dina barn fick utstå med, de måste ju ha känt hur du mådde. Vilken himla "tur" (hårt arbete) att du tagit makten över ditt liv igen. Du borde ha föreläsningar för tjejer så att de inte hamnar i samma sits.
Har du slutat blogga förresten.
Såg om din mamma, beklagar sorgen och hoppas ni kan finna tröst i varandra som syskon och familj.
kram mia
Skicka en kommentar